SYNTHGUIDEN

EN KLASSIKER: A SECRET WISH – PROPAGANDA

2012-02-11T06:34:00.000-08:00

Få skivor har faschinerat och inspirerat mig som denna skiva sedan jag bytte till mej denna LP av en kompis i parralellklassen 1985. Jag hade sett videon till singeln: P-Machinery och blev helt såld. Så majestätiskt, så drömskt och brutalt vackert. Aldrig tidigare hade jag hört något liknande, inte ens Yello eller Art Of Noise var i närheten av sådan avantgardistisk musik. Detta var något nytt unikt för både genren och popmusiken från 80-talet. Och än idag stor sej detta mästerverk i i en klass för sej själv. Cementerad i historin står den orubblig.

Propaganda var från den västtyska staden Düsseldorf och bestod av två kvinnor och två män: Claudia Brücken (sång), Suzanne Freytag (sång), Ralf Dörper (musik) och Michael Mertens (musik). Mertens var dock från England. Propaganda var ett sidospår för Ralf Dörper som annars spelade synth i legendariska Die Krupps. Propaganda var ett synthpop-band som skillde sig enormt mycket från Die Krupps stela och aggresiva framtoning. Blandningen av Ralfs drömska och mystiska elektroniska musik blandades med Michaels pampiga slagverk och klassiska inslag. På detta Claudias helt fantastiska sångröst som är helt unik och originell. Kylig, rak och distinkt med kärleksfull attityd. Med stöd av Suzannes pratsång med lite mörkare karaktär. Claudi Brücken och hennes röst är i min mening gudomlig och en dag önskar jag att jag kunde sjunga som hon fast på ett manligt vis. Hon är min förebild och hemliga idol.

Tillbaka till ämnet, musiken på "A Secret Wish". Uppningsspåret Dream Within A Dream börjar med raderna: "All what we see are seen, in a dream, within a dream" talad av Suzanne Freytag och sätter stämningen för hela skivan. Mystik och lyrik inspirerad av Allan Edgar Poe mm. Verklighet och dröm vrängs ut och in tills man knappt vet vad som är vad. Hela skivan följer samma tema blandat med kärlek, ondska och sorg. Men hela tiden med glimten i ögat och hjärtat i centrum. Det är helt enkelt faschinationen för livet och mäskligheten som genomsyrar detta popepos med klassiker som: Jewel, Duel, P-Machinery och Dr. Mabuse för att nämna några. Alla låtar skulle kunna vara singlar. Men både Dr. Mabuse och P-Machinery två odödliga singelklassiker än idag från en svunnen tid i synthhistorien.

Musiken var förövrig producerad av legenden: Trevor Horn och Propaganda. Bild och illustrationer var gjorda av geniet Anton Corbijn. Kanske är det inte konstigt att resultatet blir bra när man jobbar med konstnärliga genier och att dåtidens popmusik från det glada 80-talet bjöd på ytlighet och lättillgänglighet. Men ändå stod denna skiva emot allt blev det den är idag, en sann klassiker. Och en kär vän i min samling. Den dubbel-cd som jag reffererar ifrån är en digipack utgåva från 2010. CD 2 innehåller mycket godis för det inbitana fansen som jag varmt kan rekomendera.

Tillsist, om du inte upptäckt denna skatt, så ge den en chans och låt dej dras in i en drömvärld och fly vardagens tråkiga verklighet bara för en stund och faschineras du med!

/Mikael Svensson – Synthguiden

ON HEAVY ROTATION: ERASURE

2012-01-29T05:32:00.000-08:00

Detta trodde jag inte, att jag skulle lyssna oavbrutet på Erasure igen. Jag har ända sedan deras debutalbum 1985 lyssnat från och till på deras spralliga synthpop. Dock i mindre doser, ett album åt gången annars blir det för mycket. Har alltid varit så, detsamma gäller And One. Jag vet inte exakt varför det är så, kanske beror det på att allt låter lika dant och att jag saknar variation. Erasure har en lekfull och sprallig sida som ibland tar jobbiga vändningar som tex "La Gloria" från albumet: "Wild" från 1989. En fruktansvärt jobbig låt. Men också den enda låt som min far gillat av all den musik som jag spelat i hans stereo då jag var hos honom varannan helg tillsammans med min syster i tonåren.

Men nu skulle ju detta inlägg handla om Erasure och att deras musik nu spelas på hög rotation i min stereo. Det började med att jag i veckan köpte två begagnade nyutgåvor på två av deras skivor: "Wonderland" och "Circus" (remastered special edition 2CD + DVD) för en billig peng. De kostade 120kr st men jag betalade bara 90kr därför att jag tidigare på dagen fått 150kr i dricks av en kund på jobbet. Som hittat och ibland har man tur. Nåväl, dessa två skivorna var fulla med intressant godis för öronen och har nu gått varma i min stereo och DVD. Och så har jag även frenetiskt börjat spela andra favoritskivor med Erasure som: "Innocents" och "Wild" för att nämna några.

Att deras filmade liveshower på bonus DVD:na har även dom mycket att bjuda men jag har svårt att kolla en längre stund på Andys fjolliga utspel. Men nu såhär efter flera års distans och mognad så kan jag faktiskt finna en viss road komik i detta. Mannen har ju humor, till skillnad från den stela Vince. Detta upptäckte jag i en intervju från en av deras äldre DVD-utgåvor, jag tror det var "Hits! The Very Best Of Erasure".

Annars har jag alltid älskat singlar som: Oh L'amour, Sometimes, Ship Of Fools, Blue Savanna, Chorus, Breath Of Life och Am I Right? mfl. Och oförglömliga b-sidor som: March On Down The Line, Gimme! Gimme! Gimme! och Waiting For Sex. En lekfull sida av Erasure som jag gillar och som är rätt unik i genren. Förövrigt är jag ett fan av just singlar men Erasure är faktiskt än bättre på de albumspår som inte är singlar, då är dom som bäst. Ta bara "Crown Of Thorns" från Wild. Jösses Amalia! Vilken låt, så pampig och så vacker.

Jag slås också av att nu gillar jag låtar som jag tidigare inte varit så förtjust i som tex: "It Dosen't Have To Be", Victim Of Love" och "Circus". Blås är ett underskattat element i musiken. Ta bara trumpeten i "Sometimes". Genialt och bedårande vackert. Då får jag ståpälls och ryser av välbehag i hela kroppen. Jag skulle även vilja vädja till er som spelar i synthpop-band, använd mer blås! Brass reclame the name!

Ja, detta var väl allt för denna gången. Och till sist vill jag också säga det att detta känns som en "Reunion" med Erasure, mina gamla favoriter som tyvärr inte riktigt funnit gnistan på deras senaste album från mitten av 90-talet fram tills idag. Jag har också bara sett dom live en gång och det var väl 1991 någon gång på Circus i El Stockholmo på deras turné: "The Tank, The Swan And The Balloon".

/Mikael Svensson - Synthguiden

EN KLASSIKER: SPEAK & SPELL - DEPECHE MODE

2012-01-28T05:53:00.000-08:00

Att säga att Speak & Spell är en klassiker är en underdrift. Depeche Modes debutalbum från 1981 har influerat de flesta synthpop-band runt om i världen sedan dess, i generationer. Och det med all min förståelse, allt annat vore löjligt. Inte någon grupp eller artist har lyckats att skapa en så naiv och briljant synthpop-musik som på Speak & Spell.

För mej tog det några år innan Speak & Spell vann min kärlek som den förtjänar. Jag upptäckte inte Depeche Mode förrän 1983. Då hade dom släppt sin tredje skiva, albumet: "Construction Time Again" som är ett av mina absoluta favorit Depeche album. Jag full pladask. Och varje skivsläpp efter det fram till och med det åttonde albumet: "Songs Of Faith And Devotion" som jag också älskar villkorslöst tillsammans med "Music For Masses". Men efter alla dessa år med Speak & Spell ständigt i bakgrunden så fick jag till slut upp ögonen och öronen för detta briljanta album, kanske försent, vad vet jag men skitsamma. Bättre sent än aldrig. Det var väl tidigt 90-tal någon gång. Och i samma veva släppte Depeche sitt rockigaste och mörkaste album någonsin. Märkligt, som en kontrast kan man såhär i efterhand tycka. Så är det med mej men kanske inte så konstigt när allt kommer omkring. Speak & Spell är även en klassiker i gothmetal-kretsar. Bara en sån sak.

Nåväl, tillbaka till väsentligheterna. Varför är då detta album efter alla dessa år fortfarande outstanding? Svaret är lika enkelt som komplicerat. Det är ett barn av sin tid, den tid då Vincent Clarke var på den tiden låtskrivare och medlem i bandet. Och han skrev helt enkelt musik på ett helt annat sätt än Martin Gore som sedan tog över jobbet och så var Alan Wilder ännu inte medlem i bandet. Plus att musiken är så naiv och minimalistisk i all sin enkelhet samt dansant och trallvänlig med nonsens lyrik med rim, en svår balans mellan galenskap och genialitet. En balas som bara Vincent Clarke klarar av. Martin Gore skriver mer personligt och om viktiga saker som berör honom på ett mer komplext sätt. Men numer är det ju Andy Bell som är hans kompanjon i Erasure som skriver alla texter. Innan dess var det tillsammans med Alison Moayet i Yazzo. En annan sak var att sådan musik var helt ny och unik både i radio och på klubb på den tiden då denna text refererar till.

Personligen tycker jag att denna skiva har precis allt som man kan begära, bra låtar, bra sång, kul texter, och ett helt fantastiskt snyggt omslag. Jag är också ett stort fan av deras antiimage i klädstil både på bilder och i videor från denna tiden, långt innan deras svartklädda läderperiod. Inte ens Mesh är lika coola i sin anti synth-stil. Se bara på Martin Gore i videon till Just Can't Get Enough han är så cool i mössa och pilot sol-glasögon. Om någon undrar varför jag nästan alltid har mössa och solbrillor på mina bilder nu för tiden som beror det på att jag är inspirerad av just den stilen. Inte för att Martin Gore är min favorit Depeche, utan för att det är snyggt och passar mej bättre än lack och läder som många andra synthare klär sej bättre i än mej. Annars är Andrew Fletscher min idol och förebild med det är en helt annan historia.

Tillbaka till musiken, behöver jag verkligen beskriva den mer? Nej, självklart inte. Alla har väl hört detta mästerverk vid det här laget, eller? Om inte, då avundas jag dej/er! Men dessvärre kommer väl heller aldrig Depeche Mode göra en såhär synthpopig skiva igen. Kanske lika bra det, allt annat vore ju bara patetiskt och ointressant. Och så är ju inte Vincent Clarke kvar som medlem i bandet så dom som vill ha mer musik i stil med detta får väl nöja sej med Erasures tidiga alster. Det är väl så nära denna musik man kan komma tycker jag.

För mej har denna skiva fått en helt egen plats i ett speciellt rum i mitt hjärta. Det har till och med gått så lång att en kompis till mej och jag för en tid sedan, 2007, bildade ett band som heter Efficiency. Vi gjorde en cover på hela Speak & Spell i avskalade minimalistiska versioner som en hyllning/homage till detta mästerverk. Namnet Efficiency är hämtat från texten till "Ice Machine" och dom/den som gjort omslaget till Erasures debutalbum "Wonderland".

Det är när man spelar och sjunger låtarna från denna skiva som man förstår hur komplex musiken är i sin enkelhet. Det är en konst som är svår att behärska, göra. Enkel musik som svänger. För min del handlade det om att hitta attityd i sång och känsla för texten. Det är just där som man märker hur svårt detta konststycke är och ingen gör det bättre än dessa då fyra unga män från Basildon producerade 1981. Och vad som sedan kom att bli nästa steg i Depeche Modes historia, det får du/ni faktiskt söka på egen hand någon annan stans tills jag vant mej vid tanken att berätta min ytterst personliga historia om hur jag förälskade mej i världens bästa band! Jag har inte försonats vid den tanken ännu.

Däremot, njuter jag musiken från Speak & Spell närhelst känslan kryper på och jag känner att jag behöver inspiration och kraft i livet och den tråkiga vardagen. Låtar som: New Life, I Sometimes Wish I Was Dead, Puppets, Nodisco, What's Your Name?, Photographic, Tora! Tora! Tora!, Any Second Now, Just Can't Get Enough och Dreaming Of Me (min personliga favoritlåt som jag upptäckte då jag sjung in den och då föll pladask och nu älskar jag den vilkorslöst.) samt Ice Machine och Shout. Den utgåva som jag refererar till är: Collectors edition 2CD/DVD från 2006. Där är tyvärr b-sidorna från singlarna med på DVD:n. Ett minus för det. Och ett plus för kortfilmen: "Do we have to give up our day jobs?" som är riktigt trevlig och intressant. Och det var väl en väldans tur att de fyra unga herrarna bestämde sej för att sluta med sina "riktiga jobb" för att ägna sej helhjärtat åt musiken på heltid, annars hade ju historien sett helt annorlunda ut...

Jag kan bara inte få nog av denna klassiker!

/Mikael Svensson - Synthguiden

EN KLASSIKER: GEOGRAPHY - FRONT 242

2012-01-22T05:33:00.000-08:00

Då var det dags att presentera ett nytt inslag i denna synthguide som jag valt att kalla: "En klassiker". Precis som namnet antyder så är det en avdelning där jag presenterar en specifik skiva som jag anser är en klassiker på ett eller annat sätt.

Front 242 behöver inte någon närmare presentation med 30 år i branschen sedan debutalbumet: Geography. Och viken debut sedan. Sällan har väl en debut som denna haft så stor inverkan på synthmusiken och influerat så många grupper som just Geography. Front 242 gjorde stenhård, industriell elektronisk-dansmusik som gjord för den alternativa klubbscenen. Och väldigt snabbt gjorde sej Front 242 ett stort namn genom flitigt turnerande med vilda scenshower klädda i camouflagenät. Vad är det då som gör denna skiva så speciell?

Det är svårt att svara på. Svaret är en aning komplext. Albumet kom i rätt tid. Popmusiken i början på 80-talet började i allt större utsträckning bli allt mer synthbaserad med band som: Soft Cell, The Human League, Depeche Mode och Cabaret Voltaire mfl. Detta var något helt nytt och ett bra alternativ till den smöriga kommersiella musiken som härjade på radio. Samt att Front 242 lyckades blanda industrimusik med elektronisk musik och på så sätt göra något nytt som de valde att kalla: EBM - Electronic Body Music. Helt enkelt musik att dansa till. En annan aspekt är deras råa profil som spädde på deras image som lade grunden klädstilen för kommande synthare. Och personligen gillar jag att de vågade vara politiska i både budskap och skivomslag mm.

Men främst av allt, det är genomgående bra låtar, välprogrammerad och välskriven musik samt text och sång. En unik kombination många försökt härma men med föga resultat. Front 242 är unika och originella och dom enda av sitt slag. Geography släpptes först 1981 på LP men jag kom inte i kontakt med skivan förrän återutgivningen 1985 och full pladask. WOW! Vad är detta tänkte jag, så vackert, så hårt, så rått. Och jävlar vad dansant. Det var bara att kasta jeansen och de neonfärgade kläderna. Nu var det svart som gällde, pösiga armebyxekopior och svart läderjacka samt kängor. Provokativt och snyggt. Tyckte i alla fall jag. Nåväl, tillbaka till musiken...

Det låter som en blandning av: Cabaret Voltaire, Kraftwerk och Throbing Gristle på ett märkligt sätt som är svårt att förklara och med punkattityd. Här blandas instrumentala experimentella låtar med dansanta poplåtar. Oförglömliga hits som: Operating Tracks, U-Men och Kampfbereit bara för att nämna några. Den utgåva som jag refererar till är den rematrade och limiterade återutgivningen på dubbel-cd i dvd-ask från 2004. CD 1 - Geography + bonusspåret: "He runs too fast for us" mm. CD 2 - Outgivet material med både Prothese och Underviewer (de båda grupper som sedan kom att bli F242). Utgåvan innehåller också en bocklet med historik och en presentation "making of" av varje låt med Daniel B.

Även om denna utgåva är ommastrad och fått bättre ljud än någonsin och det känns som att man upptäckt skivan på nytt, men bara nästan. Jag har ju njutit och inspirerats i 25 år av denna klassiker, detta mästerverk. Min absoluta favoritskiva av den hårda sidan av synthmusiken. En skiva som ger mej både energi och kraft. Samt inspiration för min egen musik. Ljudbilden och hela skivans karaktär är helt unik och kan bara beskrivas som fullkomligt magisk och vacker. Jag ber om ursäkt om jag inte gett en mer nyanserad bild av skivan men jag kan helt enkelt inte förklara på ett annat sätt, mitt ordförråd är begränsat och räcker helt enkelt inte till! Och så finns det ju ett stort antal recensioner av skivan på nätet att läsa för den som vill. Jag vill bara tipsa om en oförglömlig klassiker som inte får glömmas bort. En milstolpe i mitt liv och en måttstock på hur bra musik ska låta - äkta synthmusik när den är som bäst och mest delikat.

/Mikael Svensson - Synthguiden

BACK TO SQUARE ONE

2012-01-21T05:04:00.000-08:00

Efter att i många år bara blickat framåt i jakten på ny musik, har jag kommit till en återvändsgränd där jag känner att det är dags att stanna upp ett tag och blicka bakåt. Jag har ju en diger samling med musik som redan är gjord och vars syfte är att njutas. Och så tycker jag att scenen stagnerat och blivit rätt trist, jag har hört det mesta. Till saken hör också när jag köpt en skiva så har jag lyssnat på på den ett par gånger och sedan gått vidare till nästa skiva. Men nu för tiden har jag en tendens att lyssna på skivan om och om igen flera gånger, detta har jag nästan aldrig gjort förut. Det är helt enkelt helt underbart att upptäcka sina gamla favoriter fortfarande håller och att dom väcker starka känslor så som Depeche Mode, Joy Division/New Order, Talk Talk, Deine Lakaien, Ultravox, Gary Numan, Clan of Xymox, Propaganda, Sandra, Twice A Man, Front 242 mfl för att nämna några. Och en annan sak jag också lagt märke till när jag blickat tillbaka äör att jag upptäckt grupper som jag tidigare inte varit förtjust i, som tex I Start Counting.

Musik för mig är starkt förknippat med känslor och minnen. Det ligger i min natur. Jag är sällan en person som blickar bakåt i ren nostalgi bara för att njuta av gamla minnen och sedan bittert undra varför allt är annorlunda nu och säga att det var bättre för. Det är för mej helt främmande, det handlar mer om att stanna upp och reflektera och kanske ta lärdom av gamla misstag. Jag är klar med gammalt groll och demoner. Tyvärr var mycket av mitt förflutna färgat av ångest, utanförskap och självdestruktivitet. Nu är jag mogen och känner frid i mitt sinne och har gjort upp med mitt förflutna. Och kanske just därför kan jag blicka bakåt och även finna ljusa stunder från mitt förflutna genom att lyssna på musiken och skriva om det. En slags terapi kan man säga, vilket även musik alltid varit för mig. Martin Gores texter har på mångt och mycket fostrat mej och varit en röst för min frustration likaså Ian Curtis som visat att jag inte är ensam i mitt lidande.

Detta är för mej precis det som är essensen i hela den musikaliska kulturen och dess natur, det som gör den till konst. Att beröra och förmedla känslor. Och kan den dess utom göra skillnad, ja då är det ett mirakel. Jag har sagt det förr och jag säger det igen, utan musiken så hade nog jag levt idag och suttit här och skrivit detta. Jag vill heller inte veta vad som hänt om jag inte upptäckt synthmusiken 1983...

Jag känner också att blicka bakåt är min väg att hitta tillbaka till kärnan med varför jag funnit kärleken till musiken. Tillbaka till ruta ett.

Just nu är jag i en oerhört harmonisk tid i livet om man bortser från min ekonomiska situation. Så nu njuter jag av den musik jag en gång köpt och sorterat in i min samling. Nu drömmer jag om att ha ett rum/bibliotek där alla mina skivor står snyggt och prydligt sorterade i bokhyllor och jag kan sitta i en skön fåtölj och njuta av musiken ur en stereo som också står i rummet.

Nåväl, det var väl allt för denna gången. Jag återkommer med mina reflektioner i nya inlägg när lusten faller på och jag sprungit på någon skiva som berör och som kräver mer uppmärksamhet. Just nu är jag inne på gammal svensk synthpop, men jag kommer säkert halka in på både Depeche Mode och Joy Division. Jag vet att jag inte skrivit tillräckligt mycket om dom men det är ett svårt kapitel för mej då deras musik är så påtaglig för mej. Det är som att skriva om den person man älskar mest av alla och som man har delat glädje och sorg med. Men kanske finner jag ett sätt att förmedla denna kärlek till er, vem vet.

Jag avslutar med att citera Ian Curtis: "Love will tear us apart".

/Mikael Svensson

ÅRSKRÖNIKA - 2011

2011-12-28T11:55:00.000-08:00

Då har ännu ett år snart kommit till sitt slut och det är hög tid att summera vad som hänt. Året började med att jag drog igång denna blogg igen och bytte namn från Liftarens Guide Till Synthen till Synthguiden. Jag ville helt enkelt gå vidare med min blogg och därav namnbytet. Men vilket namn som egentligen är bäst är jag tvehågsen om. Vem vet kanske byter jag tillbaka till det andra namnet. Nåväl, nog om detta, det var ju året 2011 som jag skulle summera.

Det släpptes en hel del intressanta skivor under året, några av dom är listade nedan. Några intressanta spelningar blev det också. Jag gjorde också en kort sejour som recensent på ElektroSkull - Synthportalen där jag recenserade några skivor. Först tyckte jag att detta var en bra chans att nå ut med mitt skrivande till en bredare publik genom att låta en gammal dröm gå i uppfyllelse. Men det visade sej att jag hade fel. Ibland ska drömmar helt enkelt bara vara just drömmar. Anledningen till att jag sade upp mej som skribent var att jag hade mycket svårt för att betygsätta andra konstnärers verk och säga vad som är bra och vad som är skit. Det är bloggen som är mitt forum och här ska jag stanna.

Jag fick även vara med om två videoinspelningar med synthpop-bandet Ostrich, vilket var både roligt, intressant och lärorikt. Men oavsett vad som mer hände under det gångna året är väl gömt i det fördunkla minnet då mitt provokativa och kontroversiella debattinlägg om att "Synthen Är Död!" som de flesta tänker på kan jag tro.

Jag har egentligen inget mer att tillägga i den debatten mer än jag blev fullkomligt missförstådd. Dock ångrar jag att den blev en aningen lång och att den kanske inte var tillräckligt tydlig med vad jag ville ha sagt. En oskriven tes jag i huvudsak ville testa var: Att oavsett vad en konstnär kallar sina verk kommer konstnären alltid att missförstås och dess konst kommer alltid att klassas för något annat än vad den är. Såhär, säger konstnären att detta är konst så borde det kallas för konst men den bistra verkligheten är elak och om tillräckligt många andra har en motsatt åsikt tex att det inte är konst utan skit, då kommer det tyvärr alltid att tolkas som skit. Betraktaren har helt enkelt veto i den frågan. Rätt eller fel? Därom tvistar de lärde... Men jag står för vad jag skrev och tycker, därmed har jag inte sagt att synthen är död bara för att jag ställde frågan och att det står ristat i sten som en åsikt jag alltid kommer att stå för. Det kan bara framtiden utvisa men stå för sina åsikter och att ändra åsikt är en dygd få förunnat! Och mänskligt.

Fem i topp - Bästa synthpop-album:
1. Monokrom - Mr Jones Machine
2. Steg - Söderut
3. Fire Walk With Me - Zynic
4. Distances - Vision Talk
5. On|Off - !distain

Årets ep:
IV - Kite

Årets singel:
De Månbleka Tingen - Mr Jones Machine

Årets remixalbum:
An Alternative Solution - Mesh

Årets video:
Mein Weg - !distain

Årets skivbolag:
Progress Productions

Årets liveakt:
VNV Nation och Nachtmahr

Notera att jag bara skriver om skivor jag köpt! Hade jag köpt Morlocks senaste album så hade det legat högst på en alternativ lista.

Det var detta året det, och nästa år ser jag fram emot många trevliga skivsläpp och trevliga konserter. Speciellt ser jag fram emot Ostrich debutskiva, album med Kent och att Depeche Mode ska in i studion och spela in nytt material.

/Mikael Svensson - Synthguiden

LIVING ON VIDEO

2011-12-18T11:54:00.000-08:00

Foto: Andreas Hall

Det har varit en surrealistisk och hektisk helg men galet rolig och kreativ. I alla fall om man antingen är medlem i svenska synthpop-bandet Ostrich, regissör eller en utav statisterna som deltog i filmningen av videorna till Ostrich kommande två singlar. Jag var en utav statisterna och tillika hjälpreda.

Jag kom till Nya Ullevi, som var inspelningsplatsen, igår förmiddag vid elvatiden. När bandet och alla statister, ett tiotal personer av varierad ålder och kön, var samlade presenterade Marcus Mattsson (sångare i Ostrich) oss alla för varandra samt informerade om dagens upplägg, och Michael Axelsson (regissör) presenterade sin vision. Det var två videor som skulle filmas: "Lonely Ghost" och "Drive" de två singlarna från Ostrich kommande debutalbum. Idag skulle vi filma Lonely Ghost.

Idén och upplägg för dagens filmning gick ut på att vi statister skulle mima till låten i grupp och en & en och utgöra huvudpersonerna i videon, Marcus och Martin (Eliasson, musiker i Ostrich) skulle bara vara med i några enstaka klipp. Vi alla statister gjorde oss redo för dagens äventyr och fixade vår klädsel och satte oss in i manuset med stor entusiasm och iver. Det blev dock en del väntan men det glömdes fort av all nyfikenhet, för man ville ju se vad de andra filmade och det var grymt spännande. Det hela fungerade förvånansvärt bra, antagligen för att vi alla gick in för vår uppgift med stor entusiasm och ödmjukhet. Man ville ju göra sitt bästa och se bra ut i bild. Jag överdriver inte när jag säger att det lyckades alla med, inklusive Ostrich. Kanske lyckades vi amatörer så bra med våra uppgifter för att Michael Axelsson gav oss bra regi och för att han gjorde ett proffsigt jobb. Vi hull på till sent på kvällen och jag var väl inte hemma för än elva på kvällen och somnade glad som ett barn på sin födelsedag som en stock.

Jag är sjukt imponerad att det gick så smidigt att spela in en video på en dag. Det är först nu, efter att ha kollat på en fasligt massa videor i drygt tjugofem år, som jag förstår vilket hårt slit och hur mycket planering som krävs för att göra en rekorderlig video. Det krävs mycket blod, svett och tårar. Men vad gör man inte för konsten! Kvällen avslutades med att Marcus, Martin Michael, djupt rörda och stolta, tackade oss för ett mycket gott arbete. Och vi statister var uppspelta, utmattade och grymt lyckliga för våra prestationer och för att resultatet blev sjukt bra. En sån dag. En riktig filminspelnings dag. Men för vissa följde mer hårt arbete och slit med nästa videoinspelning "Drive" som skulle spelas in nästa dag.

Nästa dag, idag (då jag skrev detta) samlades vi åter igen i ett rum inne i Nya Ullevi för att spela in den andra videon. Denna gången var upplägget annorlunda: Ostrich skulle vara med i hela videon och vi statister skulle komma in och ut hela tiden och göra en massa olika saker under tidens gång. Kaos och ordning på samma gång. Dock med det lilla undantaget att denna gången var det bara en tagning för hela videon så det gällde att kunna sin sak och göra den bra för att inte förstöra videon. Sjukt kul, jobbigt men jävligt lärorikt. Det blev fem till tio tagningar och resultatet blev riktigt originellt och annorlunda men grymt bra. Rollerna som vi statister spelade var: Städerska, sjuksköterska, byggnadsarbetare och boss med mera. Vad duktiga vi var allihop. Det sade i alla fall regissören och bandet. Dom är ju proffs och jag litar på dom och min magkänsla samt goda smak.

Resultatet kommer till våren 2012 då albumet kommer att lanseras. Stay tuned for futher information...

/Mikael Svensson - Synthguiden

A TRIBUTE TO THE PAST

2011-12-11T09:20:00.000-08:00

Synthen dog ut med 80-talet och nu i postsynthens tid finns det skäl att hylla en era som satt många och djupa spår väldigt många människors hjärtan och själar.

2010 kom Hold Przeszlosci som är Strauss Ex Machina´s hyllning till det förflutna och en hyllning till musiken från 80-talet. Bakom projektet står Johann Strauss som kompositör till de musikaliska tolkningarna, sång och grafisk design. Herr Strauss är ingen nykomling på den göteborgska synthscenen. Han har hängt med sedan tiden då det begav sig och drivit sitt huvudsakliga projekt: Morlocks som frontfigur och kompositör med tre album i bagaget och otaliga spelningar runt om i världen. Nåväl, det var lite historik. Låt oss nu fördjupa oss i nostalgins underbara ocean.

Johann Strauss har samlat sju av sina 80-tals favoritlåtar av sju olika band och artister: Pet Shop Boys, Depeche Mode, Thompson Twins, Fad Gadget, Kraftwerk, Ultravox och Alphaville. Det har gjorts en uppsjö med covers från denna era av olika kvalitet. En svår konst lätt kan bli patetisk eller genial. Denna konstart bemästrar Johann med bravur som balanserar mellan galenskap och genialitet. Strauss Ex Machina har skapat ett sound baserat på klassisk musik som låter som en elektronisk undergång vid jordens och tidens slut. Musik för att minnas en för länge sedan svunnen tid. Så öde, naken, desperat och pompös att jag har svårt att hålla mina känslor i schack. Jag har aldrig hört något liknande och nästan aldrig något så vackert. Bara en genial kompositör kan skapa sådan här musik. Ett ypperligt exempel på postsynth.

Vill man höra mer musik av detta slag så kan jag varmt rekommendera Morlocks andra och senaste album "The Outlaw Of The Five"som kom 1:e december i år. Hold Przeszlosci gjordes under ett uppehåll i arbetet med just den skivan. En recension kommer inom kort, förhoppningsvis innan jul.
Stay tuned for futher information...

/Mikael Svensson

Hold Przeszlosci låtlista:

1. Paninaro - Pet shop Boys
2. Ice Machine - Depeche Mode
3. The Gap - Thompson Twins
4. Ricky´s Hand - Fad Gadget
5. Spiegelsal/The Hall Of Mirrors - Kraftwerk
6. A Victory Of Love - Alphaville
7. Visions Of Blue - Ultravox

Mer information om Hold Przeszlosci på Strauss Ex Machina´s hemsida där man också kan lyssna på musiken och ladda hem den gratis:

http://www.morlocks.net/sexm/?page=about.php

SYNTHEN ÄR DÖD!

2011-12-10T10:16:00.000-08:00

Bild: Front 242

Jag har en dröm. Jag har en vision. Jag har en önskan. Som den stolta synthare jag anser mig vara hoppas jag att fler som mig kan komma till insikt. Synthen är död! Synthmusiken är ett 80-tals fenomen som nartuligt dog ut i och med 90-talet och i det ögonblicket som synthmusiken blev mainstream.
Min dröm är att synthen ska rentvå sitt namn och vara sina ideal trogen. Min vision är att synthen ska bli den motpol till tidens kommersiella musik som den en gång var. Min önskan är att man ska kunna rentvå synthens ryckte genom att omgruppera sig hitta tillbaka till sin rätta natur i synthens namn tackvara att den är just synth och inte på grund av att massmedia sorterar in vår musik i samma fack som tillexempel Robyn, utan mer för att musikklimatet rider på en ny 80-tals våg.

Felet är som jag ser det, att synthen i sin fåfänga blint gått för långt i sin mission att nå ut till massorna och då inte sett att de gjort detta som slavar under kommersialismen, genom att förnya sin musik med nya genrer och för att personer med kärlek för musiken drivit sin mission i graven, på grund av detta och inte tack vare att de står för var de är. Nu i efterhand är det inte svårt att se tillbaka på detta misstag och kalla det en aning patetiskt, då de sålt sin själ till fiender och på så sett självdött. Stor del av detta är att i början av 90-talet kom en ny genre: industrirock/crossover som är en fusion mellan synth och hårdrock. Korrekt är att kalla det just industrirock då det längre inte är varken synth eller hårdrock. Det ligger ju nämligen i sin natur och är ett resultat av en fred mellan de båda genrerna som stred emot varandra under 80-talet. Synthen och hårdrocken ensades i en allians och förlorade därav sina ideal i valet att sluta fred. Detta på gott och ont samt ledde till förvirring. Vad är synth?
Synth som jag ser det, var band som Front 242, Nitzer Ebb, Skinny Puppy, Klinik och Front Line Assembly med flera.

Ett annat bevis på att det är svårt att definiera synthmusiken är samlingsskivan: Absolute Synth Anthems som kom förra året 2010 och som släpptes på Eva Records. På denna samling finns föga någon synthmusik alls då det mesta är 80-tals pop, new romantic eller synthpop. Undantaget är DAF som skulle kunna klassas som just synth, därom tvistar de lärde.

Här är ett stort problem. Det ligger i människans natur att sortera in allt i olika fack för att kunna skilja på saker och ting. Men då tycker jag som ordningsman att man åtminstone kan sortera in saker och ting i sina rätta fack. Jag skulle kunna se bort från detta problem om Eva Records valde att kalla sin samlingsskiva för ”Absolute Synthpop Anthems” istället. Men i sin okunskap och förvirring i tydligheten i synthmusiken så är detta ett faktum. Som synthare blir jag upprörd och skyller på journalister som skriver i synthens namn som rört ihop begreppet synth genom att klassa den mesta musik som görs på synthesizers för synth istället för att påpeka att synthen lever. Men när man bortser och ignorerar saker och ting för vad dom i sin natur är så begår man ett alvarligt misstag. Gary Numan, Visage, Lustans Lakejer, Ratata, Ultravox, Duran Duran och Spandau Ballet mfl var new romantic. Denna genre har allt som oftast blandats ihop med synthpop. Faktum är att det är delvis sant men inga av dessa band fortsatte att göra synthpop, de red på en våg som kallades synth. Det dessa grupper kom att bli var inte synth utan pop och skall därför klassas som pop. Men då undrar ni kanske är inte Soft Cell, Human League, OMD, Yazoo synthpop? Jo det är dem men inte Depeche Mode som vägrade vara med på samlingen för att de inte ville klassas som ett synthband, en stämpel som DM kämpat med att tvätta bort under hela sin karriär, och det med rätta anser jag då de egentligen aldrig varit synth. Möjligtvis synthpop under en kort tid fram till Black Celebration. Depeche Mode anser sig själva vara ett rockband och det tycker jag är korrekt. Att både Robyn, Röyksopp och Kleerup har med sin musik på en samlingsskiva för synthmusik är för mig helt galet och obegripligt.

Ett annat problem är de band som inte vill vara synth tex VNV Nation och CombiChrist som respektive kallar sin musik för futurepop och aggrotech. Antagligen gör de det för att synthmusiken har spelat ut sin roll. Synthmusiken är inte längre kontroversiell. Därav kan man inte klassa dessa band för synth. Korrekt benämning är just futurepop eller aggrotech. Band i denna genre gör dock det som många synth band gjorde på 80-talet, nämligen att de skapade debatt genom att vara kontroversiella och eftersom synthmusiken idag inte är kontroversiell utan är kommersiell som kan man inte klassa VNV Nation och CombiChrist musik för synth. Korrekt benämning är möjligtvis techno och techno är som synthen en del av den elektroniska musiken. För att reda ut begräpen behövs en omdefiniering av begreppet synth!
Vi bör fråga oss: går det att göra ”synth” på 2000-talet, eller befinner vi oss i postsynthens tidevarv?
/Mikael Svensson - Synthguiden

THERE THE HEART IS

2011-12-04T03:48:00.000-08:00

Jag har lämnat följande meddelande till ElektroSkull - Synthportalen:

"Härmed meddelar jag att jag inte längre ämnar skriva för ElektroSkull eller någon annan. Detta är helt enkelt fel forum för mig och jag känner att detta hämmar mitt skrivande och min kreativitet. Jag vill inte skriva åt någon, jag vill skriva för mig själv. Jag vill också understryka att arbetet för ElektroSkull har fungerat utmärkt och jag tackar för ett gott samarbete och den tid som varit. Ni kunde inte ha gjort något annorlunda. Beslutet är helt mitt eget och är baserat på min egen övertygelse.

Tack!Mikael Svensson"

Detta betyder att jag är tillbaka i mitt rätta element där jag har mitt hjärta!

Stay tuned for futher information.

/Mikael Svensson - Synthguiden

HAVE YOU HEARD THE NEWS?

2011-09-27T11:31:00.000-07:00

Här kommer lite oförskämd reklam om mej själv. Numer är jag skribent på en stockholmsbaserad webbtidning som heter "ElektroSkull - Synthportalen". Så om du mot all förmodan följer denna blogg och gillar det jag skriver, då kan du följa mej och läsa det jag skriver där.

Adressen är:
www.elektroskull.com

Här finner du mitt första alster, en recension: Erotic Elk - "Solitary"
http://www.elektroskull.com/2011/09/erotic-elk-solitary/

/Mikael Svensson

ANNOUNCEMENT – GOODBYE

2011-09-25T02:31:00.000-07:00

Detta är mitt sista inlägg i denna blogg. Allt har ett slut och jag känner att jag kommit dit nu. Jag vill gå vidare och finna nya stigar i livet att utforska. Lite vemodigt är det men samtidigt nödvändigt.

Jag vet inte om så värst många människor läser det jag skriver här eller om de bryr sig. Jag skriver för mig själv och för att dela med mig av mina erfarenheter. Skulle det vara så att någon gillar det jag skriver eller rent av kommer att sakna mina inlägg ja, då blir jag rörd och känner att jag fyllt mitt syfte.

Men om det är så att ni bryr er om vad jag skriver och att ni vill läsa mer av mig, då kan jag meddela att så är fallet. Jag har fått ett erbjudande om att skriva för ElektroSkull – Synthportalen som jag tackat ja till. Så denna saga får ett lyckligt slut. Även om jag, prinsen, inte fick min prinsessa. Men det jag fick var en chans att göra det jag verkligen vill och brinner för. Det som jag drömt om i många år men aldrig vågat göra. Skriva för en svensk synthtidning eller webportal. Nu har jag fått chansen och känner mig mogen att ta den.

Därför kommer det bli lite kluvet att bedriva denna blogg. Därav tillkännager jag att jag lägger av.

Jag lämnar er med mina sista ord genom att citera en av mina absoluta favoritlåtar som på ett bra sätt beskriver det jag vill ha sagt:

Goodbye
(R.C. Charly/H. Wobker)

"The day might come we're going different ways
We're going part and maybe years pass bye
Wherever you may go i'm by your side
Let me take you in my arms and kiss the tears away

The night might come where we won´t be the same
And love could leave our hearts and fade to grey
Whatever we will be i´m by your side
Let me hold you in my arms and kiss the pain away

Never say ,never say
Never say goodbye"

Tack för ordet och hoppas att vi ses i ett annat forum!

/Mikael Svensson

ON HEAVY ROTATION – Kite IV

2011-09-24T01:40:00.000-07:00

Kite är tillbaka med sin fjärde ep och det med besked. Enda sedan debuten har jag med spänd förtjusning följt detta fantastiska band. Jag fullkomligt älskar deras musik och lekfullhet och denna skivan är inget undantag. Den sprudlar av glädje, dansanta toner och dramatik. Varje låt är fullkomlig och briljant. Kanske den bästa skiva de gjort.

Jag älskar deras debut oerhört mycket, men jag tror att det som gör den så bra är nyhetens behag och att detta var något nytt på synth-himlen. Ny lyser dom starkast bland alla stjärnor. Där de flesta andra band och artister i genren misslyckas, där briljerar Kite. Både i produktion och framförande. Kite är ett dramatiskt band med många manér och detta fullkomligt älskar jag. Det går rakt in i hjärtat. Dom har förstått att överproducerad musik som är perfekt är lika med tråkig. Musiken är ruffig men ändå ballanserad i rytm och melodi. Sången är personlig och originell. Det är helheten som gör Kite speciella, och jag tror att antingen älskar man dom eller så hatar man dom. Personligen älskar jag Kite.

Nya skivan är balsam för min själ. Musiken gör mej glad, samtidigt som den berör. Alla låtar är lika bra. Dom gör helt enkelt sin sak mycket bra och behärskat. Kanske för att det kommer från hjärtat. Jag tror att Kite inte krånglar till saker och ting. De har hittat sin formel för hur de vill göra musik. Tänk om andra band i genren gjorde lika dant, istället för att försöka bli nästa Depeche Mode!

Så denna helg och kommande vecka så är det Kites musik och deras skivor som snurrar på hög rotation i min stereo, dator och mobil.

Tack Kite för ännu en fantastisk skiva och tack Progress Productions för att ni finns!

Tack för ordet!
/Mikael Svensson

ON HEAVY ROTATION – Automatic: This Is A Live Tramnsmission

2011-09-18T04:00:00.000-07:00

Då var det premier för ett nytt inslag i Synthguiden: ON HEAVY ROTATION. Det är rubriken på vad som just nu spelas ofta i min privata stereo i vardagsrummet. Med andra ord, vad som går på hög rotation. Först ut är "Automatic" med VNV Nation.

VNV Nation behöver ingen närmare presentation. Dom har ju befäst sin ställning genom att tillsammans med Stephan L Groth (Apotygma Besrzerk) myntat begreppet futurepop sent 90-tal. Och resten är som man säger historia.

Ända sedan jag första gången hörde VNV Nation har jag alltid haft en något kluven inställning till deras musik. Antingen är musiken direkt, dansant och lätt att ta till sej som tex. Standing, Beloved och Carry You för att nämna några. Eller så är texten för svår, för djup eller invecklad som tex. Forsaken och Beloved. Två låtar som Ronan Harris vägrar att förklara exakt vad dom handlar om eftersom dom är för personliga. Jag respekterar detta och älskar honom för att han är pretentiös men detta krockar något med hans scenframträdande där han ständigt proklamerar att "VNV Nation is here to partey" and yoy are here to dance, so move your ass" med bestämd röst utan ironi. Men gör man musik som berör och som kommer från hjärtat då blir det oftast bra. Och då är absolut VNV Nation inget undantag.

Men det är inte förrän på sjunde skivan som jag fullt ut förstår vad det är Ronan vill med sin musik. Automatic är deras första riktiga temaskiva. Temat är depressionen på 30-talet. En tid jag älskar mycket. Stämningen, klädseln och den grafiska reklamen. Detta har Ronan fångat på ett mycket smakfullt och lättillgängligt sätt utan att krångla till det. För en gångs skull förstår jag. Och musiken är fullkomligt underbar. Man kan dock tycka att musiken alltid låter som den alltid gjort men det tycker inte jag och jag skiter fullkomligt i vilket då jag blir berörd på riktigt, glad och feel like dancing. Fy fan vad många hits som eggar mitt slumrade danshunger. Som svensk får man väl inte dansa ensam i mörkret i vardagsrummet till musik på hög volym eller? Jävla Jantelag, jag gör väl fan vad jag vill! Gör man så här bra musik så dansar jag gärna iklädd bara kalksånger, bara ingen ser!

Musiken är som sej bör drömsk och nästan alla låtar byggs upp med crescendon där ibland refräng och eller vers går går om och om igen tills man når klimax och detta är Ronan nästan helt ensam om att behärska, likt någon klassisk kompositör från historien. Synd bara att han inte på riktigt blandar detta fullt ut med ödestämning al´a Wagner. Då skulle jag inte dansa, snarare gråta av lycka i min ensamhet. Men VNV är ju här to partey...

Detta gör dom i låtar som: Space & Time, Resolution, , Control, Streamline, Gratitude, Nova (Shine Your Light on me) och Radio. På tal om radio, redan i de första tonerna sprakar det i högtalarna och budskapet sköljer över än som propaganda. This is a live transmission on every freqency avslutar skivan som påminner dej om en svunnen tid då depression och fattig dom rådde i denna den bästa av världar. Precis som idag! Tack Ronan för att du har empati och tron på den goda människan i en tid som denna. Och tack för all underbar musik som får en att glömma sina problem blått för ett ögonblick. I love you with respect!

Shine, you shine your light on me, illumitnate me, make me complete.

/Mikael Svensson

Trans Europe Express

2011-09-16T09:14:00.000-07:00

På begäran tänkte jag skriva några rader om en något märklig resa till Bryssel och London via Fredrikshamn och Hamburg sommaren 1990, som jag gjorde med en vän och om vad som hände då; Hur en amerikan försökte frälsa mej, mötet med några av mina idoler samt mitt medverkande i ett radioprogram med mera.

Det var mitt i sommaren 1990 då mina goth-hjältar The Sisters of Mercy fortfarande var heta och mitt favorit demo synth-band Violent Gandhi var nära att "brejka" samt kriget i Kuwait. Det var också på den tiden då svensken reste runt i Europa och tågluffade med Interail. Jag var lika oberest som Candide i boken med samma namn som Voltaire skrev på 1700-talet, minst 30 kilo smalare och hade kortklippt blont hår kammat i snedlugg. Med andra ord, snygg, ständigt kåt, törstig på alkohol och nyfiken på världen på ett naivt och blåögt sätt.

Min vän och jag hade i uppdrag av en dåvarande musiktidning att skriva en rapport om EBM-musiken i Belgien. Min vän var journalist och självutnämnd reseledare och planerare medan jag var fotograf och trevligt sällskap.Vi planerade att vara borta i cirka en vecka i Belgien samt avsluta med en weekend i London med några gemensamma goda vänner, därav lätt packning. Iklädda sedvanlig t-shirt med bandtryck, arméshorts och Dr Martens tog vi våra ryggsäckar fyllda med proviant och begav oss till Stenalines terminal i Göteborg för att ta färjan till Fredrikshamn där tåget skulle ta oss ut i världen.

Sent på kvällen kom vi fram till Första anhalten: Fredrikshamn. Tåget till Hamburg skulle inte gå fören tidigt nästa morgon så bestämde oss för att festa lite och dricka dansk öl. Sagt och gjort. Det började bli sent på natten och jag hade fått nog med alkohol och bestämde mej för att vila lite ute i sommarluften på en bänk på en gata mitt i byn medan min vän fortsatte med att festa. Det var då som en amerikan satte sig bredvid mej och pratade om Gud och hans välsignelse. Jag var som vanligt pratglad och lät mig lyssna på vad han hade att säga. Han frågade mej om jag tror på Gud och jag svarade nej det gör jag inte. Då fick jag lyssna på en lång monolog om hur fantastisk guds ord var hur fantastiskt det var att leva med en kristen tro. Eftersom jag inte hull med amerikanen så började han be till sin gud om hjälp. Denne gud gav då amerikanen uppgiften att frälsa mej. Han gjorde sitt yttersta och ett beundransvärt försök med sin mission att få mej troende. Men efter någon timmes hårt arbete gav amerikanen gråtande upp och jag försökte naivt trösta honom med att alla människor inte tror på Gud bara för att det står skrivet i en helig skrift och att alla människor inte vill leva i Amerika. Det hjälpte ju förstås föga. Så jag lämnade honom ensam åt sitt öde på bänken och begav mej med min vän till tågstationen och väntade på tåget som skulle ta oss till nästa anhalt: Hamburg.

Vi kom fram till Hamburg på eftermiddagen nästa dag för att göra ett byte på kvällen med tåget till Bryssel, så vi hade några timmar att spendera i stan. Vi gick givetvis till Reeperbahn för att spana in Red Light Destrict och ta en tysk öl eller två. Detta var ju paradiset tänkte jag och gick med stora kliv in på en strippklubb. Men dum av min förvåning när ölen kostade skjortan men eftersom utsikten var trevlig och ölen god så bestämde vi oss för att dricka upp ölen och sedan gå vidare. Jag gav strippan lite dricks som sej bör och fick då en puss på kinden medan hon sade något obegripligt på tyska. Jag log samt rodnade som en röd ros medan vi lämnade klubben. Och nästa gång vi gick förbi en strippklubb eller peepshow så lyssnade vi inte på inkastar-gubbarna som lovade "fitta", Bröst" och "sexschock". Vi lämnade detta erotiska paradis och tog tåget till nästa anhalt: Bryssel.

Nöjd och upprymd av vistelsen i Hamburg hade jag lite svårt att sova på tåget. Jag hade ju så mycket tankar i huvudet som snurrade runt samt pirr i hela kroppen och det gjorde ju inte saken bättre att tåget skakade och förde ett himla väsen. Vi reste ju givetvis inte i 1:a klass. Jag slumrade till och vaknade sedan av att solen lös in i kupén och märkte då att vi stod still på en station. Jag tittade ut genom fönstret och förstod att vi inte var på vilken station som helst. Det var ju centralstationen i Düsseldorf! Helig mark. Jag hade ju sett en bild på stationen på en sjutumssingel med The Mobile Homes: "Let This Be Forever". Passande namn eftersom jag blev helt paralyserad och fylldes av ett lugn. Mina tankar var att det är ju här mina gudar Kraftwerk bor och jag rös av välbehag. Sedan började jag skrika som en skolflicka med ADHD åt min vän; VAKNA! VAKNA! VAKNA! Varför då? frågade han surt med ett gäsp. Vi är i Düsseldorf skrek jag med pipig röst. Ja ha svarade han och frågade vad är det med det? Men vi är ju för fan i Kraftwerks hemstad skrek jag! Lägg dej nu och sov, tåget går snart. Det är en lång resa till Bryssel, sade han och somnade om. Herre gud tänkte jag, här står jag på en tågstation i Düsseldorf och kan inte riktigt säga att jag varit där. Jävla orättvist! Men jag vet att jag var där och det räcker för mej. En vacker stad med industrier och kanaler, mist lika vackert som Hissingen och mitt kära Göteborg.

Lite kuriosa: på denna tiden umgicks jag en hel del med mina två vänner i synthpop-bandet Mgnacharta/Schmaalhans Weltraum. De släppte en livedemo-kasset med namnet "Tjänstebilar" som innehåller en extralåt som heter "Högsta Huset I Düsseldorf" och den låten handlar om och är tillägnad mej. Och den handlar om min upplevelse där på stationen i Düsseldorf. Stort! Tack Anders och Peter! Jag är fortfarande djupt rörd efter alla dessa år. Det är en ynnest och privilegium att få en låt skriven om sej själv av er.

Nåväl, vi kom till slut fram till Bryssel. Och jösses vad vackra kvinnorna var i detta land! Alla mäsnniskor såg helt vanliga och lika dana ut samt klädda i likadana kläder och mörkt svart hor. Ingen stack ut. Kanske var det därför alla tittade på mej och log, jag hade ju blont hår och såg ut som en popstjärna. Detta gjorde inte ens dom som lyssnade på synth och EBM. Vi mötte några synthare där som trodde vi spelade i ett band. Men det var vi ju inte, vi var ju fans som dom. De nya vännerna tog med oss till deras studio där de skulle sända ett lokalt radioprogram och spela lite synthmusik. Vi hade samma humor och därför tyckte dom att det var en lysande och briljant idé att jag skulle säga vad klockan var just då i programmet. Jag sa att klockan är fem över tre, om jag inte mins fel. Men det spelar ingen roll, jag har ju varit med i ett belgiskt radioprogram.

Bryssel var en fantastiskt trevlig stad och var jag och min vän än gick så möttes vi av leenden och trevliga människor. Mannen i receptionen på det hotell där vi bodde under hela veckan i Bryssel mötte alltid mej med ett stort leende och med orden "Hello Mr Michel" på knagglig fransk/engelska. Men min vän hejade han knappt alls på.

Vi träffade olika skivbolag och band; Antler Records, Play It Again Sam Records, A Split-Second, The Neon Judgement, Poesie Noire, The Arch med flera.

Jag vet inte vad staden heter där vi stod vid tågstationen och väntade på Marc Ickx i (A Split-Second) och vi undrade vad för slags tuff bil som Marc skulle komma körande i och möta upp oss med. Jag gissade på en svart Trans Am med stor örn på motorhuven och vad min vän gissade p mins jag inte men jag mins att Marc kom körandes i en vit Renault eller nått. En liten vit jävla skruttbil. Fy fan vad besviken jag blev, men han var hur trevlig som helst. Han visade oss sin studio och hur han komponerar sin musik. Det visade sej att han egentligen lyssnar på hårdrock men han tyckte hellre om att göra musik på synthar. Jag blev egentligen ite förvånad, för om man tänker efter så ser han inte speciellt synthig ut med långt permanentat hår och lyssnar man noga på musiken so förstår man ett och annat. Och så bjöd han oss på Spagetti Bolognese och öl, respekt!

Vi mötte även TB Frank (The Neon Judgement) på ett torg en sen kväll i en annan stad. Han körde en silverfärgad Volvo 242 för att det var EBM. Vi fick ta en tur i hans "vrålåk" som han själv beskrev sin bil. Det var en upplevelse. Sedan gjorde vi en något bisarr intervju med honom medan vi turades om att bjuda på en ölrunda. Efter nästan varje fråga bad han oss att stänga av vår bandspelare som skulle spela in intervjun, eftersom han ville svara men "of the record" så att säga. Han ville inte att vi skulle minnas han svar, för då skulle han framstå som sexgalen rockstjärna. Men jag förstår honom, vi ställde ju bara en massa frågor om: "The Fashion Party", "Please Release Me, Let me Go-Go", "Sister Sue", "Dead Friends Body", "Billy Tcherno And Pretty Petrouchka", "Sultan Of Sex", "Horny As Hell", "The Bad Luck Fuck", "Thrashy Lady", Hot Sally", "Miss Brown" med flera (låtar med TNJ). Vi hade sjukt trevligt och TD Frankt tyckte att vi trevliga "dudes". Och jag gjorde även en intervju med The Arch som jag lovade att publicera men så blev det aldrig!

En anna sjukt trevlig man var Johan "Jo" Casters (Poesie Noire). Han tog sej tid att prata med oss trots att han var i full gång med att spela in en ny skiva. Det visade sej vara albumet "Marianne". Vi fick höra några smakprov medan han berättade om sina galna turnéer i Sverige som han älskar lika mycket som svenska flickor. Och innan vi gick önskade han med lycka till med min musik och mina musikdrömmar.

Vi fick inte träffa Front 242 som spelade in "Tyranny >For You< och heller inte Klinik. Men det var en underbar vecka i Belgien. Och det gjorde ju inte saken sämre att vi lyckades pricka in den varmaste vecka de haft på cirka 40 år. Nästa anhalt anhalt blev Calais där vi skulle ta en färja till London.

Till London kom vi sent en torsdags kväll. Hungriga och trötta. När vi checkat in på hotellet, eller snarare vandrarhemmet, där våra vänner bodde frågade vi mannen i receptionen om det fans något bra ställe att äta på. ÄTA svarade han, det finns ju för fan öl! Men vi försökte övertyga honom att vi inte ätit sedan fem i morse. Men det hjälpte inte, han tyckte ändå att vi var konstiga. Sedan fortsatte han att svära åt England som borde skicka mer soldater med bomber och spränga Iran och Irak i bitar. Vi skakade på huvudet och gick till Burger King. Och det var där mina språkkunskaper ställdes på sin spets. Jag beställde en "Big Coke" och fick den minsta läsken de hade. Det heter "Large" sade expediten och log sarkastiskt mot mej. Men jag blev i alla fall mätt.

Nästa dag ville jag skicka ett vykort till min kära moder hemma i Sverige och då stötte jag än en gång på ett problem, vad fan heter frimärke på engelska? Jag frågade en annan av de vännerna vi mötte upp på vandrarhemmet och han svara bestämt och bedyrade att det heter "profilactics" eller nått. Men jag trodde inte på honom. "Stamp" fick jag fram precis när jag skulle betala, som tur var! Senare på kvällen gick vi på synthklubb efter en hård dags shopping. I kön till en klubb i Soho mötte vi några perversa och sjuka svenska synthtjejer från Dalarna som skröt om att de gillade att stoppa upp meloner i röven på punkare. Dessa människor hull jag mej så långt ifrån jag kunde. Efter flera långa timmar med dans fick jag min livs stora chock när jag kom tillbaka till vandrarhemmet på natten. Någon (han som bedyrade att det heter "profilactics") hade hällt Strårom i min Coca Cola. Det smakade minst sagt apa och jag kunde inte dricka upp. Men mina vänner hade väldigt roligt åt detta.

Nästa dag blev jag kär och träffade en tjej från Södertälje som gillade synth och svartrock. Vi brevväxlade i några år men det var inte lätt, hennes handstil var mer eller mindre raka streck. Sedan dess har jag haft många fler olyckliga kärlekar. Hmm, alldeles för många om jag ska vara ärlig.

Så efter en dag med shopping och en kväll på klubb med min nyfunna kärlek var det dags att åka hem medan mina vänner skulle till någon festival och kolla på The Cure. Jag tog tåget till Harwich där jag skulle ta färja till Dammark och därefter färja tillbaka till Göteborg. Det var på den tågresan jag fick mitt livs andra chock - jag glömde att gå av på stationen där jag skulle byta tåg! Herre gud tänkte jag. Hur ska jag nu hinna med färjan? Jag kan ju inte missa den, jag ska ju till jobbet på måndag! Men en taxichaufför lugnade mej med orden, dit hinner vi om jag kör i 200km/h. Och så fick jag uppleva den snabbaste bilfärden i mitt liv, på fel sida vägen! Helt galet!

Men jag kom hem och nu cirka 20 år senare kan jag berätta denna historia från en svunnen tid i mitt liv, nu 30–40 kilo tyngr och tunnhårigare! Men fortfarande lika nyfiken på livet och världen, lika kåt men nästan nykterist! ;-)

/Mikael Svensson

Sonic Diary

2011-09-11T08:59:00.000-07:00

För ett par månader sedan gjorde jag något som jag aldrig trodde jag skulle göra – jag sålde min vinyl skivsamling. En mycket märklig känsla, som att skiljas från en vän man känt i många år och som man älskat. Men jag antar att allt har ett slut.

Min samling var värd ett par slantar för samlare men för mej var många av skivorna värda mångt mycket mer än alla pengar i världen. Speciellt de skivor som jag inte hade på CD eller som aldrig släppts på CD. Jag samlar på låtar och minnen. Helt enkelt på musik som betyder något för mej på ett eller annat sätt. Eller som Stephan Groth (Apoptygma Berzerk) beskriver det i bookleten till skivan "Sonic Diary": "I never owned a diary, but I always collected records. My record collection is my diary. For every Record I bought there is a story and a memory." Precis så är det för mej med.

Jag tänker inte skriva om alla minnen, från 1985–2011, dom behåller jag för mej själv! Men jag kan dela med mej av min erfarenhet. Det finns ingen bättre känsla än den att hitta en skiva som man letat efter i många år och man plötsligt står där med skivan i handen och man har råd att köpa skivan. Precis som att träffa "drömkvinnan" i sitt liv och vi båda blir kära i första ögonkastet. Jag glömmer aldrig tex den gången jag hittade ett antal skivor med Skinny Puppy och Talk Talk bland skivbackarna på "Satisfaction" (en butik i Haga som är nedlagd sedan många år). Denna typen av musik var inget som butiksinnehavarna hade någon direkt kunskap om så priset var skamligt lågt. Men jag var lycklig som ett barn i en godisbutik och betalade varje krona med ett leende lika brett som gatan Reeperbahn i Hamburg. Eller som den dagen då jag drömde att Kraftwerk släppt en ny skiva och vaknade med känslan att jag bara måste gå till skivavdelningen på Domus Avenyn. Och dum av min förvåning då det i deras fack stod en ny LP: "Electric Cafe". Wow! Eller som den dagen då jag var i stan och shoppade med min dåvarande flickvän och hittade LP:n "101" med Depeche Mode och vi gick till Mc Donalds på Avenyn för att äta och min flickvän bar allt vi handlade medan jag bar brickan med vår mat och hon föll i trappan och jag frågade henne hur det gick med min skiva...Jag fick en sur blick och sedan var jag tvungen att be henne om ursäkt och trösta henne.

Jag är ytterst sällan sentimental eller nostalgisk men ny när jag inte längre har var jag en gång haft så kan jag inte låta bli att tänka tillbaka och minnas en stor del av mitt liv. Jag vill ständigt gå vidare och uppleva nya spännande äventyr. Kanske för att uppleva den där känslan igen som när man hittat ny fantastisk musik som berör. Som när Depeche Mode släppte sin singel "Master & Serwant" 1984. Den dagen satt jag på spårvagnen in till Hisingen från stan då jag plötsligt blir slagen i huvudet av något hårt. Det var min kompis som klivit på spårvagnen och fick syn på mig som satt i ett av sätena och ville ha min uppmärksamhet. Då blev jag både berörd och förvånad. ;-) Och vilken jävla låt sedan! Jösses! DM's första list etta i Sverige.

Dom skivor som jag nu saknar är som sagt dom jag inte har på CD i min nuvarande skivsamling samt dom skivor som mina vänner släppt under alla dessa år. Det grämer mej mycket! Men vem har sagt att livet ska vara en rättvist och en dans på rosor. Där om tvistar fortfarande de lärda! ;-)

Jag mins också alla de underbara stunder då jag kunde dela med mej av min musik genom alla de bland-band som jag spelade in till mina vänner eller de minnen som jag delade med mina vänner. Eller alla de vänner jag fått genom gemensam musiksmak. Magiskt är det enda sättet att beskriva det på. Och fler sådana stunder kommer säkert i framtiden med, då jag planerar att utöka min skivsamling med både gamla godingar och nya alster.

Näe, nu är det väl bäst att sluta skriva om detta innan minnena dränker mej i tårar. Men ibland är det helt enkelt nödvändigt att lätta på sitt hjärta så det inte spricker. Nu fick jag en otäck tanke...

Jag har många gånger jämfört skivor med kvinnor och tänk om jag mött lika många kvinnor och förälskat mej i dom som jag gjort med alla de skivor jag har och haft. Hua! Tur att jag inte är sån! Jag får kalla kårar i hela kroppen. Jag är inte monogam men jag håller mig gärna till en åt gången!

Slutligen vill jag säga ett par ord till dom som blir nya ägare till mina gamla kära vinylskivor, ta väl hand om dom och vårda dom väl! Dom är vana att bli ompysslade med kärlek!

/Mikael Svensson

Necro Facility – Wintermute CD

2011-07-13T03:38:00.000-07:00

Det var ett tag sedan denna skiva såg dagens ljus men än dock är den värd sin uppmärksamhet. Wintermute är nämligen inget annat än en av de bästa skivor som släppts i Sverige i genren industrisynth. Alla låtar håller en jämn och mycket hög kvalitet, likaså musik, text och sång. Oscar Holter och Henrik Bäckström har helt enkelt vänt ut och in på sej själva och kramat ut musik från både hjärta, hjärna och själ och stöpt det i Necro Facility's form som denna gång är mer genuin och äkta, då mycket av Skinny Puppy influenserna är borta och gjorda med mer finess och stil som är mer blygsam än de tidigare så tydliga exemplen i t ex låtar som Tuxedo, för att nämna någon. Det är dock inget fel att tydligt visa sina influenser om man som NF gör det så bra som dom alltid gjort men att göra det för mycket på skiva efter skiva skulle det bli tråkigt, därför gillar jag mer att de funnit sin egen stil och mognat i sin nya skrud.

Som jag tidigare nämnde så är det en jämn skiva där alla låtar håller samma kvalité men ett par låtar sticker ut lite mer: Do You Feel The Same och Supposed. Och bonuskivan "The Lost Tapes" som medföljer den limiterade utgåvan är också något som stärker Wintermute's helhet på ett utmärkt sätt. Ett bra bevis på att det fortfarande görs skivor som är värda att lägga pengar på och att det finns skivbolag och band som vet vad publiken vill ha. Detta har alltid varit progress Productions styrka i det mesta dom släppt i sin katalog av skivor.

Efter att nu ha lyssnat på Wintermute i några månader kan jag konstatera att om jag skrivit om skivan då den släpptes, då hade jag inte kunnat ge en ärlig och nyanserad bild av skivan eftersom jag antagligen skulle vara färgad av andras åsikt och nyhetens behag. Och nu när jag skriver dessa ord är jag på ett sådant humör att denna skiva helt enkelt är optimal och helt briljant! Passar mitt sinne till 100%. Helt klart en skiva att ha som vän i många år framöver i ensamma stunder. Och precis när jag avslutar denna recension så avslutas Wintermute med skivans sista låt: All That You Take som gått varm i min stereo och nu är det bara för mej att trycka på play igen och än en gång njuta av fantastisk musik.

Till sist vill jag säga, att genial musik blandar genrer och influenser och om den kommer från hjärna, hjärta och själ och levereras i snygg förpackning samt är genuin och äkta, då kan det bli precis så här bra. Denna skiva precis som "Monokrom" med Mr Jones Machine är två bra bevis på att det än idag kan göras anmärkningsvärd musik som antagligen kommer att leva kvar långt in i framtiden och ses som då tidens klassiker. Dessa två skivor är unika i sina genrer och kan lätt finna lyssnare och nya fans utom sina subgenrer i synthgenren. Såpass bra är musiken! I alla fall i min värld.

Adjöss!

/Mikael Svensson

!Distain – On|Off CD

2011-07-10T05:34:00.000-07:00

!Distain är tillbaka med sitt 6:e album. Det är en typisk !distain-skiva full med en knippe märkliga alster som ingen annan i genren. Dom har ett eget musikaliskt språk som de satt på pränt sedan 4.e skivan "25 Frames A Second" som är deras comeback-skiva sedan de två andra originalmedlemmarna lämnade bandet och Manfred Tomaser gick med i bandet.Manfred bidrar både med musik, text och sång. Även på denna nya skivan. Mein Weg är ett lysande bevis på hans genialitet som komplimenterar sångaren Alexander Braun helt briljant som bandmedlem.

Den nya skivan "on|off" är kanske inte den bästa skivan i !distains skivkatalog men absolut inte den sämsta. Men dock har denna duo en märklig tendens att alltid komma med en skiva som passar årstiden – vår och sommar. Mein Weg, Values Of Trust och Together är tre låtar som låter typiskt klassiskt !distain som även skulle passat utmärkt på vilken gammal skiva som helst med de två andra originalmedlemmarna från 90-talet. Som sig bör fulla med personliga glimtar av livet och den verklighet vi lever i på denna jord. Låten My God är ett upperligt bevis på detta samt deras typiska humor. På gott och ont. Det är antagligen just humorn som många som lyssnar på synthpop har svårt med när det gäller just !distain som gör att många har svårt för deras musik. Vilket är synd tycker jag. Det behövs en frisk vind i denna stela och trångsynta genre!

Därför kommer jag aldrig att sluta älska !distain. Dom är som dom är och kommer nog aldrig att förändras: fulla av ironi, humor, kärlek, värme och medmänsklighet. Och alltid öppna för tolkning och det älskar jag. !Distain säger aldrig vad man ska tycka och kommer heller aldrig med pekpinnar.

Antagligen vinner dom heller inte några nya fans med denna skivan men så lär dom nog inte svika sina trogna fans heller. Man får vad man förväntar sej och hör och häpna: överraskningar! Vilket jag älskar och är svag för, i alla fall musikaliskt sätt. I mitt privatliv är det dock tvärtom. Nåväl, nog med personliga analyser av mitt privatliv, detta skulle väl vara en recension...

Det är en jämn skiva full med bra låtar och den variation på kreativitet som !distan besitter på ett lekfullt och allvarligt sätt med glimten i ögat. Manfred bidrar med sin sång på några låtar som gör skivan fräsch. De båda digitala singlarna: Mein Weg & Why (Bootlicking Hypocritics) är två olika låtar som är talande för skivans fördel. Det finns mer av den varan på skivan.

Till sist, upptäck !distain om du inte redan gjort det och försök se dom med ett öppet sinne utan måsten med att musik ska låta si eller så! Deras musik behövs i denna konservativa genre!

"Music is my god, harmony is my religion" ett sitat ur låten: My God som sammanfattar vad jag vill ha sagt med denna recension.

To Alexander and Tomaser: Ich liebe deutsche Synthie-Pop und s!

/Mikael Svensson

Vision Talk – Distances CD

2011-07-10T04:20:00.000-07:00

Vision Talk behöver ingen närmare presentation och dom är tillbaka med sin tredje skiva. Denna gången har italo–discon fått stå tillbaka för synthpopen. Distances är en mörk historia fylld med modern synthpop och flera fantastiska låtar. Detta är kanske deras mest helgjutna skiva. Soundet är konsekvent och jämt. Alla låtar håller samma kvalitet både i musik, sång och text. Produktionsmässigt är detta Vision Talks bästa skiva och låtarna är precis lika bra som sej bör. Men ändå saknar jag något men kan inte riktigt sätta fingret på vad det är.

Vision Talk verkar vara överens med vad dom vill med skivan och alla de fyra medlemmarna: Richard Flow (sång, musik och text), Krister Petersson (musik och mix), Alecx Kincaid (musik och text) och Karin Hallberg (text och bakgrundssång) gör sitt allra bästa. Kanske är det så att jag tycker skivan är för jämn och att inget sticker ut i den perfekta produktionen och det faktum att det är en mörk skiva som gör att jag tycker att Distances är lite tråkig. Jag saknar det ruffiga och lekfulla soundet från de två andra skivorna. Missförstå mej nu inte!

Jag tycker bara att det som är perfekt är tråkigt och ointressant. Lite skavanker och patina är bra mycket intressantare att titta på. Se bara på de retuscherade bilderna på perfekta kvinnor i alla de magazine som finns i alla butiker och alla de bilder på internet fulla med overkliga bilder som förvränger våra ideal!

Men dock, Vision Talk har mognat och utvecklats i rätt riktning. Alla låtar är lika bra och det är en styrka. En annan är de bonusspår som följer första utgåvan på denna CD. Jag är tämligen trött på alla dessa remixar med ointressanta artister som ständigt härjar i denna genre. Men Distances är ett undantag. Jag tycker att dessa remixar tillför skivan det jag saknar! På gott och ont.

Sammanfattningsvis, det är en mycket bra skiva med många bra låtar såsom: The Zone Of Silence, Unlike och By My Side, för att nämna några. Och skivan växer för varje lyssning.

Vision Talk har från första skivan fångat mitt hjärta och min kärlek till er musik är kravlös och evig. Så vad ni än gör så älskar jag er även om ni inte gör det jag förväntar mej av er. Ingen verkan utan orsak i denna den bästa av världar! (Självklart är slutmeningen inspirerad av Voltaire's Candide).

/Mikael Svensson

Zynic – Fire walk with me CD

2011-07-10T03:36:00.000-07:00

Zynic är utan tvekan årets nykomling med debutalbumet "Fire Walk With Me" CD. Detta är nog den bästa synthpop-skiva jag hört sedan "Voices & Images" med Camouflage från det glada 80-talet. Skivan är full med hits: Dreams in black and white, My personal kryptonite, Mourning light och Any second now som är en av de absolut bästa coverlåtarna jag har hört på Depeche Mode. Musiken är klassisk synthpop förpackad med ett modernt sound och texterna är personliga och ärliga. Det märks tydligt att HP. Siemandel (personen bakom namnet Zynic) har sinne för humor och att han inte är rädd för att vara personlig då han skriver om livet, politik, kärlek och olycka. Och så har han blandat in olika influenser från andra genrer i soundet som gör musiken fräsch och intressant. Ett bra exempel på detta är: Dreams in black and white som är en klassisk synthpop-låt där Siemandel sjunger om konsumtionssamhället som vill få oss att handla mera och att media gör reklam över allt i alla media i tusen kanaler men att han ändå drömmer i svart/vitt och att musiken och filmerna ändå var bättre förr. Allt detta utan att vara nostalgisk, för jag tror att herr Siemandel precis som jag inte kallar sig nostalgisk utan har lyssnat konstant på synthpop-genren sedan 80-talet. Är man nostalgisk då? Nej inte i min värld.

Sammanfattningsvis kan man säga att Fire Walk With Me är en stark debut skiva med klassisk modern synthpop med både bra sång och intressanta texter. Zynic består av HP. Siemandel som är belägen i Tyskland.

Så om du gillar synthpop i stil med: Camouflage, !distain, De/Vision, Wolfsheim och gamla Depeche Mode, då kan jag varmt rekommendera denna CD!

Zynics sida på Facebook:
http://www.facebook.com/pages/ZyniC/73830461752

/Mikael Svensson

Apop Keep Me From Breaking Apart

2011-04-24T06:33:00.000-07:00

En regnig vinterdag 1993 tog jag bilen söderut till en fest i skogarna öster om Kungsbacka. Där hade min kompis och hans vänner ett "Svanparty" hela helgen för att hylla Gunde Svan i en stugs. Det var en sen fredagskväll och jag hade precis varit på ett scoutmöte och hade därför min blåa scoutskjorta på mej. När jag kom fram hann jag inte byta om eftersom min kompis bad mig att hämta en tjej på stationen i Kungsbacka. Jag var tydligen den ende som var nykter.Nåväl tänkte jag, hon kanske är söt och trevlig. Och det var hon. Det visade sej att hon också var scout och lyssnade på synth. Jag blev intresserad av henne och tänkte att hon vill jag lära känna men det visade sej fort samma kväll att hon gillade en annan kille! Deppig som jag var tog jag helt sonika åt mej rollen att vara självutnämnd discjockey. Det var då jag hittade en CD som hette "Soli Deo Gloria" med Apoptygma Berzerk. Jag blev totalt tagen av musiken och texterna. Redan första låten "Bitch" fick mej att rysa av välbehag eftersom jag inte kunde förstå hur en sådan trevlig tjej som hon kunde falla för ett svin till kille som han hon föll för. Jävla slyna tänkte jag. Jag får väll spendera alla morgondagens partyn för mej själv...

Men min kompis tröstade mej och sa att hon visserligen är fin men att hon är ett svin och bjöd mej på en öl och sa att jag spelade grym musik. Det blev mycket låtar med Apoptygma den helgen. Jag hade ju i alla fall funnit ett band som gör musik som berör och som jag kom att älska villkorslöst för resten av livet. Musiken förändrade helt enkelt mitt liv sedan den helgen.

Inget annat band än Apop i genren har experimenterat och utmanat sej själva rent musikaliskt som dom. Skiva efter skiva levererar dom hit efter hit. Många tyckte dom gått för långt när dom på femte albumet "You And Me Against The World" började att spela både gitarr, trummor och bas men för mej var det helt naturligt då de alltid haft denna sättningen live. Jag var också glad över att de för en gångs skull gjorde riktiga poplåtar. Jag kan också erkänna att jag grät av glädje då jag första gången hörde You And Me Against The World.

Det var dom och jag emot världen för alltid. Apop hindrar mej från att bryta ihop.

/Mikael Svensson

Peter Sjöholm – Smalltown Boy

2011-04-23T01:56:00.000-07:00

Peter Sjöholm

Jag tänkte ta tillfället i akt och uppmärksamma er om Peter Sjöholm som är ett underskattat och glömt geni från den lilla staden Stenungsund norr om Göteborg. Peter har i några år haft uppe sina låtar på MySpace och för mej är det helt obegripligt att han inte fått något skivkontrakt ännu. Om inte han får det, vem får det då!? Mannen har ju allt som många i synthgenren saknar: charm, humor och underhållning. Det är just live som Peter Sjöholm kommer till sin rätt. Likt Fad Gadget härjar han runt på scen i bästa punkanda och skanderar sina hits såsom "Min tjej kan karate", "Radhus", "Varför blir jag alltid så glad när jag träffar Anders" och intressanta covers på: "Flickvän i en koma" (The Smiths) och "CC Cowboys" (Imperiet).

Sommaren 2009 hade jag äran att se Peter Sjöholm live på Jörlandafestivalen och slogs då av att glädjen av att äntligen få se en artist som vet hur viktigt framträdandet är på scen. Han fick mej att minnas ett tidigt 90-tal och Valvet som var den ledande platsen att uppleva livemusik på. En trång lokal på Första Långgatan och det var där det hände. En central medelpunkt i en stad som bubblade av musik. Där spelade band som: S.P.O.C.K. Cat Rapes Dog, Emetic, Njurmännen, Maskin och Random Reallity med flera som alla är ett ypperliga exempel på hur en bra och intressant livspelning ska vara. Underhållningen stod alltid i centrum. Tvärt emot dagens tråkiga och stela band med några få undantag. De flesta band bara gömmer sej bakom synthar och konstnärlig integritet. Vilket är både pretentiöst och tråkigt att titta på. Folk som tar sej själva på allt för stort allvar. Utan att ens ha på sej fina kläder eller scenkostym. Peter är ensam på scenen med sina synthar och en telefon. Han bjuder på mjölk och bulle, bara en sån sak. Han vet vad publiken vill ha och just därför kan han med humor och glimten i ögat provocera publiken.

Just därför är Peter Sjöholm en stor kontrast som vet var skåpet ska stå på en scen. Det är synd och skam att han sällan fått äntra scen på någon lokal synthklubb i stan. Undantaget är Klubb Populär som drivs av Anders Christensson. Han har bokat Peter Sjöholm ett par gånger och det har varit succé varje gång.

Slutligen vill jag säga till alla arrangörer, ta er i kragen och ge publiken det dom saknar och vill ha! Och till alla band, att stå på scen är en ynnest och slösa inte bort tillfället genom att glömma av att det är underhållning som ni håller på med!

Mer information om Peter Sjöholm se mina länkar.

/Mikael Svensson

Ich liebe deutsche Synthie-Pop!

2011-04-16T02:48:00.000-07:00

!distain

Det är ingen hemlighet att jag har älskat synthpop sedan 1983 då jag hörde Kraftwerk för första gången. Det var kärlek vid första ögonkastet. Det är en speciell känsla med tysk synthpop. Musiken är både kärleksfullt varm och industriellt kall på samma gång. Lika så sången. Något som passar genren perfekt. Dansant melankoli, dekadens och vemod som framförs med fullkomligt allvar, kärlek och med glimten i ögat. Både Kraftwerk och Moskwa Tv är bra exempel på detta. "We Are The Robots" som Kraftwerk deklarerade 1978. Jag tror att det är klimatet och Tysklands historia som präglat musiken. Ta texten till låten "Generator 7/8" från 1985 med Moskwa Tv:

A modern building in our town
I joked that soon we'd all go down
they said: "brand new high technology,
just as safe as it can be."
Nobody doubted the security affirms
of the government and the industial firms
these power plants seemed quite strange to me
just as safe as the ought to be

Generator 7/8
you better pray to Heaven's gate
they should have known better
Generator 7/8
you better pray to Heaven's gate

Then came the day, no one cared about
after putting the plant into complete operation
one saw it from afar, a huge detonation
people fled at once but most were dying.
Ten years after this catastrophe
all what disused men will see
is brand new high technology
just as safe as it ought to be

Generator 7/8
you better pray to Heaven's gate
they should have known better
Generator 7/8
you better pray to Heaven's gate
...

Ett bra exempel på industriell kärlek. Band som Kraftwerk och Moskwa Tv försökte att utveckla musiken och koncentrera sig på framtiden istället för nostalgi som många new romantic band tidigare gjort. 1986 började Kraftwerk kalla sin musik för "techno pop". Detta långt innan Ronan Harris (VNV Nation) och Stephan L Groth (Apoptygma Berzerk) myntade begreppet "futurepop" som ett sätt att förnya synthgenren. Inget nytt under solen där i den alliansen, ty musiken går i cykler vart 20:de år. Så är det enligt forskningen. Nåväl, då var det sagt. Tillbaka till ämnet.

Jag glömmer aldrig då jag klev in på Bengans som var en rekorderlig skivaffär med ett brett synthsortiment 1987 och hittade en 12" maxi-singel som hette "The Great Commandment" med Camouflage. Det vita omslaget pryddes av en bild på en vägg med flagnad tapet och puts. På baksidan fans en svartvit bild där tre unga män stod lutade mot nämnda vägg iklädda 30-tals arbetarkläder. Så vackert! Jag tog genast med mej skivan till lyssningsdisken och bad expediten att få lyssna på skivan. Killen som stod bredvid mej tog av sina hörlurar när han såg skivan och sade till mej att kommer älska den. Så rätt han hade. Redan i introt hade jag gåshud. När sedan sångaren började sjunga om att leva under en diktatur styrd av propaganda, då var tårarna inte långt borta. Så fullkomligt allvarligt och vackert. Tysk synthpop när den är som bäst.

På denna tiden var de flesta synthpopband djupt influerade av Depeche Mode. Män i lägre medelklasen som sjung om sin vardag och den tid de levde i. Detta tilltalade mej med rötter i ett folkhem och i en kärnfamilj på Hisingen. En romantisk utopi som jag inte tror på alls men likväl är det där mina rötter kommer ifrån och det är därifrån jag fått mina ideal och det är där jag fått mitt musikaliska arv som jag med stolthet förvaltar och aldrig sviker.

Andra bra tyska band fån senare hälften av 80-talet var: Cetu Javu, Axodry, Celebrate The Nun med flera. Detta musikaliska arv förvaltades väl av De/Vision och Wolfsheim på tidigt 90-tal som blanda klassisk synthpop med atmosfärisk techno. Följt av !distain som jag fullkomligt älskar. Ett orättvist underskattat och missförstått band i genren.

!Distain har alltid sjungit om sin vardag och varit djupt personliga. Dessvärre har dom orättvist nog dragits med stämpeln att vara töntiga vilket är för mej är helt obegripligt. Det är då jag tar den svages parti. Jag kan ju inte annat än älska ett band som uttrycker sej så som jag själv gör eller önskar. Ta bara texten till låten "Shadows of the Past" från albumet "Cement Garden":

It's a tru life story
about a really stupid boy
he had the sweetest girl in town
but she was just his toy
he was so blind in his jealousy
his words where often painful
but unfortunatly
this poor boy was me

All the shadows of the past
returns sometimes and freeze me
but somehow I will make my way
into a better day

all my memories will last
and my pain will not release me
but somehow I will make may way
into a better day

I have never thought about it
why she had to go
that's why I never felt regret
but this is long ago
now I wish I could turn back time
to make up for my mistakes
oh I was so blind
in my depressed mind
...

En text som beskriver mina känslor för den flickvän som jag hade 1989 på ett skrämmande vis som om att jag skrivit texten själv. Det är sånt som gör att jag gillar en viss sorts musik, den fångar mitt hjärta hjärna. Musik som är på riktigt och som sjunger om livet, drömmar och verklighet. Jag kan inte motstå folk som serverar sitt hjärta på ett silverfat. Jag lyfter på hatten av respekt för dessa konstens människor. Hela albumet "25 Frames a Second" är ett album fyllt av personliga klyschor med glimten i ögat med låtar som "Sex'n'Cross" och "Metal Rules" och albumet "[li:quid]" är fullt av somriga hits som "remote Control" och Conversation Overkill". Synthpop när den är som bäst.

Musiken berör och får en att mogna. Man lär sej något om livet. Vecker tankar som föder empati och kärlek. Det är därför jag älskar tysk synthpop. Så är det för mej i alla fall!

Några andra intressanta band från Tyskland är: Second Dacay, Merge, No Comment, Melotron, Deine Lakaien, Dance or Die med flera. Förutom alla andra band jag tidigare nämnt så gillar jag även hårdare synth och industrirock från Tyskland såsom: Rammstein, Enstürzende Neubauten, Die krupps, DAF med flera.

/Mikael Svensson

The Bathroom Singer

2011-04-10T05:47:00.000-07:00

Sedan tonåren har jag drömt om att bli en popstjärna men aldrig riktigt vågat göra så mycket åt att förverkliga min dröm. I början av 90-talet köpte jag min första synthesizer, en Casio CZ 5000 och efter en kort tid skaffade jag också en trummaskin, en Boss. Jag sålde sedermera min kära synth och bytte upp mig till en något modernare synth och en sampler. Dessa tre maskiner hade jag i min ägo i ett par år och under denna tiden lyckades jag inte få någon av maskinerna att prata med varandra. Jag hade nämligen hört att man kunde midikoppla dom och få dom att synka varandra i tempo och så vidare. Faktum är att jag lyckades varken programmera sequensern i synthen eller samplern alls och få dom att låta som jag ville, tondöv som jag är. Jag har ju inget tålamod för saker jag inte förstår hur dom fungerar så jag tröttnade och sålde allt! Dock hann jag låna ut ett synthställ till Marina Schiptjenko i Page under deras första spelning i Göteborg. Och det var väl det närmaste min dröm jag kom, utan att färdigställa en enda låt.

1993 blev jag god vän med Martin Eliasson (Ostrich) som spelade i ett band som hette: Närsynth men de repade aldrig och tillslut slutade alla medlemmar så Martin och jag försökte fortsätta med bandet som duo i ett par år, tills vi insåg att vi inte lyckades göra en enda låt färdig. Faktum är att vi mest satt och letade ljud och planerade våra kommande turnéer och så vidare. Någon instrumental låt lyckades vi väl skapa men det var allt. Jag tor också att vi bytte namn lika ofta som vi träffades men insåg alltid att "Närsynth" var det bästa namnet och såhär hull vi på i flera år. Tills jag träffade en annan person som också kom att bli en god vän och musikpartner.

Han var utbildad musiker, producent och låtskrivare med direkt gehör. Han kallade sig MOND i musikkretsar och var sugen på att testa sina färdigeter genom att skriva, spela in och producera en hel skiva på en helg och frågade mig om jag ville vara med som textförfattare och sångare. Jag sa ja och detta var det roligaste jag gjort i hela mitt liv fram tills dess. Detta arbetsätt passade mig som handen i handsken. Man slipper tänka och analysera så mycket, utan vara direkt och spontan. Låter det bra så är det bra och har man kul så är det huvudsaken. Efter denna erfarenhet kom jag till insikt, ska jag hålla på med musik så ska jag sjunga och komma med idéer till min medmusiker! Dock är jag tondöv och sjunger inte speciellt bra men det skiter jag i då jag älskar det och så länge ingen hör mig.

Detta arbetsätt lade jag fram till Martin som tyckte att det fanns en poäng i att arbeta på detta sättet. Jag skrev en text till en låt som heter "Sovmorgon" och tillsammans med mina idéer skrev Martin musiken och vi spelade in låten hos MOND.

Tiden gick. Martin och jag lyckades inte spela in någon mer låt som vi blev nöjda med. Han blev mer och mer upptagen med en annan musikpartner som han tillsammans med bildade bandet Ostrich med, och det blev mindre tid över till oss att skapa på.

Under denna tiden började en annan vän som heter Jonas Karlsson göra covers hemma i sin dator på låtar från 80-talet. Han frågade mej om jag kunde tänka mej att sjunga in någon låt och det kunde jag ju så var ett nytt projekt igång. Hösten 2006 spelade vi in några låtar med Depeche Mode och våren 2007 lade vi upp våra låtar på MySpace.

Detta var mycket spännande tills jag insåg att någon kan höra mej sjunga! Vad hade jag gett mej in på!? Men jag fann en klen tröst i att detta är en bra bit på vägen mot mina drömmar att bli popstjärna. Så var Efficiency fött. Bandet består av: Karl/Jonas Karlsson på synth och Sven/Mikael Svensson (jag) på sång. Vi bestämde oss ganska tidigt att hålla oss till kultlåtar och synthpop-hits från 80-talet men med fokus på Depeche Mode och deras första skiva "Speak & Spell". Detta av två anledningar, dels att funkar dessa låtar bäst och så är det en helig skiva med kultstatus som inte går att upprepa i genren. Och så gör alla synthband någon gång covers på Depeche Modes låtar i varierande kvalitet. DM-fans är också väldigt kräsna. Och därför tycker vi att det passar oss att göra covers på just DM. En annan aspekt som också gör det roligare och mer motiverat är att många synthband är så himla pretentiösa och allvarliga! Utan några få undantag. Efficiency arbetar på att färdigställa en cover på hela Speak & Spell skivan. Mer information finns på vår MySpace-sida, se mina länkar.

2008 fick Martin och jag den briljanta idén att blanda dansbandsmusik med synthpop och gjorde cover på två låtar: "Leende Guldbruna Ögon" och "Två Mörka Ögon" med Sven Ingvars samt en instrumental låt vid namn "Moscow Love" som sedermera fått namnet "Düsseldorf som vi tog med oss till Arvikafestivalen och spelade dom för våra vänner.

Vi slopade också namnet Närsynth och kallade oss istället Ernst–Eskils som en hyllning till våra förfäder. Martins farfar hette Eskil och min farfar hette Ernst så vi tog deras namn. Det var också ett väldigt synthigt namn. Ernst–Eskilz ligger numer på is under obestämd tid men våra låtar ligger upp på vår MySpace-sida, se mina länkar.

Jag har också ett soloprojekt som jag kallar "The Inane" som betyder innehålls- och meningslös. Där hjälper olika artister mej med musiken och produktionen: Magnus Lindström från Mr Jones Machine och Richard Flow från både Strangel och Vision Talk. Musiken här är mer experimentell och avantgarde.

De första fyra låtarna skrev jag tillsammans med MOND 2003 och är fortfarande instrumentala och långt ifrån färdiga. Den första riktiga låten med The Inane skrev jag sommaren 2007. Låten heter "Oh Julia" och den är skriven till en då mycket nära vän som kallade sej New Julia på MySpace. Vi hade samma musiksmak. Vi har dock aldrig träffats eftersom hon bor i Düsseldorf i Tyskland. Jag skrev låten till henne på som tröst då hon var sjuk men låten blev inte klar förrän året efter och då tänkte jag att hon skulle få den i födelsedagspresent januari 2008. Detta hanns inte med då heller. Magnus Lindström hjälpte mej senare att färdigställa låten och spela in den. Från början var låten skriven på engelska men Magnus tyckte istället att den skulle vara på svenska. Låten skickades tillsammans med en extra låt som enda exemplar på CD-R till Julia och en tid senare lade jag upp låtarna på MySpace tillsammans med Sovmorgon. Några år senare hjälpte Richard Flow mej att tonsätta en dikt från 1846 av Zacharias Topelius vid namn "Ödemarkens Jul". Denna låten skiljer sig en aning från de andra låtarna med The Inane och det är nämligen meningen. Här är alla genrer inom synthmusiken något jag vill prova. Mer information finns på The Inanes MySpace-sida, se mina länkar.

Till sist, som jag skrev i inledningen så lever min dröm fortfarande inom mej att en dag bli popstjärna. Kanske kan jag en dag bli Sveriges eller världens kändaste badrumssångare! Vem vet? Den som lever får se!

/Mikael Svensson

PS. Dock återstår en liten detalj, jag måste lära mej att spela ett instrument, alternativt träffa någon som vill lägga lika mycket tid på musiken som jag! Tolka nu inte detta som att jag har svårt att arbeta med andra, tvärtom! Mina nuvarande musiker är dock upptagna på annat håll! Och givetvis önskar jag dom all framgång och lycka!

Monokrom, CD

2011-04-02T00:12:00.000-07:00

Jag har talat med respekt om Mr Jones Machine. Alla som känner mej vet också att jag brukar ha en åsikt eller åtminstone något att säga om musik. Men för andra gången i mitt liv så var jag helt tyst och förstummad när jag första gången hörde "Monokrom" som är tredje albumet med Mr Jones Machine.

Första gången jag var förstummad och inte kunde finna ord, var hösten 1989 då min dåvarande flickvän hade varit hos frisören och bytt frisyr och hon frågade mej om jag var nöjd med resultatet och det jag såg. Jag svarade något i stil med att det är jag väl. Då blev hon sur eftersom hon själv var nöjd med sin nya frisyr. Och jag själv blev sur för att hon inte kunde förstå att jag helt enkelt var väldigt överraskad för att jag inte kunde tro att hon kunde bli snyggare än hon var innan i den gamla frisyren. Jag kunde helt enkelt inte sätta ord på mina känslor och förklara vad jag tyckte.

Precis såhär känner jag efter ett flertal genomlyssningar av "Monokrom". Jag vill inte strö en massa superlativ om kring mej. Jag vill säga något mer nyanserat och genomtänkt.

Det har gått drygt fyra år sedan förra skivan "Återvändsgränd" kom och jag hade stora förväntningar på uppföljaren "Monokrom". Väntan var dock mödan värd då singeln "De Månbleka Tingen" som var första livstecknet på flera år, bortsett från låten "Skärvor" på en samlingsskiva. Eftersom jag var väldigt nöjd med det nya soundet på De Månbleka Tingen och baksidan Elektricitet så hade jag nyfiket funderingar på vilken riktning det nya albumet skulle ta och om det bjöd på några överraskningar. Och där kan jag medge att där hade hänt saker och att överraskad blev jag.

Jag vet att Mr Jones Machine består av tre ytterst kompetenta herrar som besitter både kompetens och potential att producera genialitet. Men att de skulle göra en skiva som Monokrom redan som tredje skiva, det var jag inte beredd på. Det är ytterst få grupper som klarat av att utvecklas i det snabba tempot och mogna så fort, bortsett då från Depeche Mode, Ultravox och Kent. Monokrom är perfekt och tajmad in i minsta detalj. Varje ton och ljud ligger precis där det ska. Programmerat av den bäste i branschen. Varje ord och frasering ligger helt naturligt i munnen och sjungs med känsla och själ Av den bäste i genren. Mogen poetisk lyrik som man sällan finner i genren, bortsett då från Twice A Man och Adolphson & Falk. Och allt detta är genialt producerat av den bäste i genren. Dessa tre män stavas: Magnus Lindström, Jarmo och Jouni Ollila.

De besitter en diger kunskap om sina verktyg och har år av erfarenhet som få i den svenska synthpop-scenen där allt för många tror att deras första CD ska revolutionera hela genren och förändra människors liv. Men så är inte fallet. De flesta av dom orkar inte lägga ner den tid och möda på sin musik som sej bör. De slarvar ihop något och glömmer att ha något att säga och förpackar det i dålig produktion och med ett tråkigt omslag som de gjort med de senaste effekterna i Photoshop. Som tur är finns det undantag: Page, The Mobile Homes och Mr Jones Machine.

Mr Jones tredje skiva är deras "Speak & Spell". Så bra är den. Depeche Modes första skiva är ju inte deras tredje säger ni då och det vet jag. Men som sagt minst lika bra: poppig, luftig och välskriven och välproducerad, som Speak & Spell, Quartet med Ultravox och It's My Life med Talk Talk och Works On Yellow med Twice A Man för, för att nämna några.

Monokrom är förpackad med ett omslag som bara är tryckt med en färg: svart. Genialt! Musiken är så fylld av färg och fantasi så hade den varit förpackad i färg, då skulle det helt enkelt bli för mycket och intrycket smaklöst. Här finns så mycket kärlek, värme, poesi och spelglädje. Den limiterade första utgåvan av Monokrom innehåller även en bonusskiva med bonusspår som blev över samt demoversioner på några av låtarna på huvudskivan. Av dessa demoversioner att döma drar jag slutsatsen att Lindström och bröderna Ollila arbetat med dessa låtar i flera år och tänkt att de kanske kan göra låtarna än bättre och ta steget längre och utveckla Mr Jones Machines sound till något mer fräschare och piggare än det på skivorna innan som var något mer melankoliskt och i ett långsammare tempo. Detta märks tydligt på låten Elektricitet fån singeln som fått en ny skrud med det nya soundet. Man kan se denna bonusskiva som ett komplement för dom konservativa fansen som vill ha kvar det gamla soundet eller för oss som vill se en utveckling. Det var i mina ögon ett genidrag att efter några års arbete börja om från början och tänka om. Denna slutsats krävs år av erfarenhet och en stor portion självdistans. Man bör också vara medveten om sin potential och kunna sina verktyg utan och innan för att snickra ihop ett mästerverk. Detta vet Mr Jones Machine givetvis och de är dom bland få i branschen som ödmjukt kan säga att de är bäst. Med låtar som: Mannen I Svart, Vitt Brus, Rännstensparad, Gardin Av Järn och Elektricitet. Fem låtar som är ett bevis på detta. Jag kan givetvis rada upp alla låtar men är något mer ödmjuk än så. Jag tänker nämligen inte slå på stora trumman och försöka banka in er att mina åsikter. Jag försöker bara, kära läsare, att förklara hur jag känner när jag hur bra musik som Monokrom.

Jag blir glad och levande. Får hopp och känner tillfredsställelse. Mina förväntningar slog in och jag har fått ytterligare än ny vän i mitt liv att ställa i samlingen bland fin musik. Återvändsgrånd var oerhört charmig och välgjord då den kom med den enda svaghet att alla ljud inte hull den kvalitet och var valda med den omsorg som de förtjänat. Detta har som sagt Magnus, Jarmo och Jouni åtgärdat på denna uppföljare. De har kryddat denna pigga och fräscha skiva med vanliga instrument såsom: trummor, gitarr och bas. Så klockrent och så genialt. Precis som sina idoler och förebilder. Precis som hjältarna förr i tiden, då det begav se,j skrev geniala hits som förpackades i en genomtänkt produkt. Monokrom besitter ett eget sound inspirerat av en svunnen tid utan att plagiera. Man har tagit fragment man gillar och förädlat dom och gjort det till sitt eget. Lekfullt och elegant.

Slutligen vill jag säga att Mr Jones Machine har överträffat sej själva men jag betvivlar inte en sekund att de har mer kvar att ge. Detta är inte deras topp i karriären och att de nu kommer att dala genom att upprepa gammalt recept och återupprepa sej själva. Icke. Dessa herrar har vett och intelligens att lägga av i tid och inte producera halvdan medioker tråkig musik. För till deras bäst före datum är det lång tid kvar. Detta är en måttstock och ett bra exempel på hur en bra skiva ska förpackas och låta och bör användas av branschens kollegor som ett exempel på bra musik.

Alla låtar ni skriver ska inte släppas, bara de som är tillräckligt bra. De som inte håller måttet ska kasseras. Skivbolaget ska kunna genomskåda dålig kvalitet, vilket Progress Production är ett bra exempel på att dom kan och ett föredöme. De släpper inte vad som helst.

Till sist, jag vet inte om denna recension har någon vettigt innehåll eller kan förstås. Jag har helt enkelt bara försökt säga att skivan är bra och bättre än jag väntat mej! Och om ni inte förstår något? Då kan jag bara be om ursäkt, precis som jag gjorde till min dåvarande flickvän hösten 1989.

/Mikael Svensson

Living a boy's adventure tale

2011-03-27T02:52:00.000-07:00

En personlig berättelse om hur en vilsen pojke hittade hem och blev synthare och om hans äventyr och liv från en svunnen tid fram till idag.

Året är 1983. Jag rotar igenom pappas skivor. Där finns en hel del gammalt skräp och en del tidsenlig musik men mest en massa rock. Där fanns dock fyra undantag: "Vienna" med Ultravox, "You And Me Both" med Yazzo, "Words" med F-R David och Duran Duran's första skiva med samma namn. Dessa skivor fanns alltid i min bakgrund men jag visade dom inte speciellt mycket uppmärksamhet förr är en tid senare. Jag var vilsen i min musikalitet och lyssnade mest på: Ebba Grön, Noice och Gyllene Tider. Det var inte förrän jag och en kompis gick till hans granne för att lyssna på Eddie Meduza som mitt liv kom att förändras för alltid.

Min kompis granne vägrade att spela snuskmusik för oss. Han tog istället fram en skiva med Kraftwerk. Det var ett rött omslag med fyra sminkade och välklädda män i kortklippta frisyrer som poserade i rad i en trappa. Skivan hette "The Man-Machine" och kom att förändra hela min bild och uppfattning av musik totalt. Jag hade nu hittat hem. Dessa fyra herrar från Düsseldorf i Västtyskland stod i kontrast till allt som jag tidigare hört och sett och det var nu som jag förstod de fyra skivorna som fanns i pappas skivsamling och dom kom att spelas mycket flitigt en lång tid fram över.

Jag slutade helt att lyssna på rock och musik som inte hade synthar och trummaskiner. Min kompis granne och jag blev mycket snabbt goda vänner och han introducerade mej snabbt i synthmusikens djungel och jag slukade glupskt allt som han hade i sin samling: Depeche Mode, Data, OMD, The Human League med flera, samt lite postpunk/depprock/new romantic såsom: Joy Division, New Order, Imperiet, Lustans Lakejer, Gary Numan med flera.

Jag gillade även den musik som spelades på radion på denna tiden och lyssnade flitigt på Trackslistan i min kassettradio och spelade in alla låtar jag gillade eftersom jag inte hade egen grammofon och heller inte råd att köpa skivor samt spelade in allt av intresse av min kompis.

Tiden gick och mellan åren 1984–86 lyssnade jag oerhört mycket på band och artister som: Alphaville, A-Ha, Shanghai, Sandra, Modern Talking, Scotch, Den Harrow, Mike Mareen, Ken Laszlo, The Twins med flera.

Under denna tiden runt 1985 kom Front 242 med en maxisingel vid namn "Politics of Pressure" och den skivan fick mej att upptäcka den lite mer hårda musiken. Jag full pladask igen. Ytterligare en ny genre: EBM (Electronic Body Music). Dansant och stenhård synthmusik med mycket attityd och provokation som stod i klar konstrast till hårdrocken. Och detta älskade jag. I min mening är det detta som är riktig synt. Allt som kallades synthpop/new romantic/italo-disco var helt enkelt vanlig musik som spelades på radio och som speglade den tiden på 80-talet. Det var dock något påfrestande att vara en av cirka fem synthare på hela skolan. Nåväl, den tiden är ju för länge sedan förbi!

Under några år fram till 1989 lyssnade jag uteslutande på synthmusik och gitarrer var strängeligen förbjudna. Jag fick pappas gamla stereoanläggning när jag fyllde 14 år 1985 och köpte då skivor för alla min veckopeng samt sålde GT (Göteborgs Tidningen) på helgerna för att kärna lite mer pengar att köpa skivor för. Och sedan den dagen har jag varit och är fortfarande en flitig skivsamlare.

Den första skivan jag köpte var "Dream Into Action" LP med Howard Jones, "The Riddle" 7"-singel med Nik Kershaw. Min första CD var "Disintegration" med The Cure och "Medusa" med The Clan of Xymox.

Jag är ständigt på jakt efter ny musik och har svårt att kalla mej nostalgisk eftersom jag alltid lyssnar på musiken från 80-talet: synthpop, new romantic, italo-disco, ebm, postpunk med mera. Jag lyssnar på musik efter humör. Och 1989 hände något som förändrade min musiksmak och som fick mej att förstå att bra musik är bra musik oavsett instrumentation. Min dåvarande flickvän gjorde slut och jag blev helt förkrossad. Det var då jag upptäckte svartrocken med band som: The Sisters of Mercy, The Cure, Joy Division och The Mission samt började lyssna mer på Imperiet som alltid funnits i bakgrunden. Dessa band och framför allt The Cure och Imperiet sjung ju om annat en glitter, glamour och dekadenta fester. De sjung om hur det känns att ha ont, lidelse och om att vara olyckligt kär vilket jag minst sagt var. Denna musik föändrade mitt liv och gav mig tröst och förändrade mej till den jag är idag. Därav är Depeche Mode, Joy Division och Thåström mina största idoler även idag.

Under den tidiga hälften av 90-talet lyssnade jag även mycket på industrirock: Nine Inch Nails och Ministry, svart rock: The Merry Thoughts, Love Like Blood och Rosetta Stone, industri: det mesta från skivbolaget Cold Meat Industri.

Svartrocken dog ut och en ny genre: gotmetal, kom under 90-talets senare hälft med band som: Paradise Lost och Tiamat.

Under den senare hälften av 9+-talet blev jag deprimerad igen och var oerhört trött på att vara arbetslös under byggkrisen efter 1993. Var ständigt anställd under mycket korta tider och flyttades runt på olika byggföretag och arbetade som murare. Detta tärde på mej och jag ville gå vidare. Under denna tiden när det var som värst gjorde jag ett misslyckat självmordsförsök. Det var då jag förstod att musik kan rädda liv, vilket band som Depeche Mode, Joy Division och Tiamat gjorde. Deras musik golvade mej och gav mej hopp att följa mina drömmar och visioner. Jag ville ju bli popstjärna! Jag tog mej i kragen och såg positivt på den tragiska händelsen och ser sedan den dagen från den ljusa sidan och försöker att se allt positivt.

Nåväl, nu börjar jag nästan byta spår och komma in på något helt annat. Jag kan helt enkelt inte låta bli att vara ärlig och personlig.

Under 20-talet har jag lagt märke till ett underligt fenomen, band vill låta som på 80-talet då synthpopen blomstrade som mest men de vill inte kalla sin musik för synthpop. Dessa artister kallade sin musik för: electroclash. Fint ska det vara. Vissa band försökte även återuppliva den gamla genren ebm som varit död en lång tid genom att kalla sin musik för: futurepop. Märkligt. egentligen är jag mer ointresserad av genrer. Bra musik är bra musik. Punkt slut!

/Mikael Svensson

Italo–Disco, du är min vår

2011-03-25T10:20:00.001-07:00

Du får mej springa runt. Du får mej hoppa högt. Jag känner glädje. Min kropp den spritter till. Min hud den knottrar sej. Du är min vår. Så sjung Eddie Bengtsson (Page) i låten "Du Är Min Vår" från 1987.

Precis så känner jag också varje vår, speciellt om det varit en så lång vinter som i år. Då kommer mina italo–disco skivor fram och snurrar på hög rotation i både CD-spelare och på grammofon. För mej är italo–disco den ultimata musiken när våren är kommen och det spritter i hela kroppen och man känner sej som en "Bad Boy" (låt med Den Harrow från 1986).

Den Harrow är en av mina största italo–disco favoriter, sedan jag första gången hörde "Future Brain" 1985. Andra favoriter är: Scotch, Radiorama, Ken Laszlo, Fun Fun, Miko Mission, C. C. Catch, Koto, Mike Mareen och Fancy. Men min favoritlåt är dock "Plastic Age" från 1987 med Interface. En fantastisk låt med tjejsång som är på gränsen till synthpop.

Annan bra musik som är i gränslandet mellan italo–disco och synthpop som jag även lyssnar mycket på så här års är: Shanghai, Rex, Uffe Söderberg, Style, Moskwa Tv, Camouflage, Modern Talking, Celebrate The Nun (ex. Scooter), Sandra, Michael Cretu, Peter Scilling, Hubert Kah, Boytronic, The Twins, Trans-X, Men Without Hats, Axodry och Chinese Detectives med flera.

Jag skulle även vilja ta tillfället i akt och tipsa om två bra svenska grupper som förvaltat arvet fån 80-talets italo-disco: Chinese Theatre och Vision Talk som båda två har släppt två fantastiskt bra album vardera som jag varmt kan rekommenderar för er som vill höra ny och intressant italo–disco.

http://www.myspace.com/chinesetheatre
http://www.myspace.com/visiontalk

Till sist, 80-talets italo–disco håller en diger musikalisk skatt i sina gömmor för den som är "På Jakt Efter Guld Som Glimmar" (Låt med Style) att gräva i.

Glad vår på er kära läsare!

/Mikael Svensson

De månbleka tingen, 7"

2011-03-20T02:11:00.000-07:00

Dom som gjort mig: "De månbleka tingen", heter Mr Jones Machine. Dom är en mycket skicklig trio. De är ansedda som de främste bland dom få. De behärskar varje del av den teknik som måste till för att skapa en skiva på min nivå. Dom har etsat mina nerver. De har svetsat ihop min plast, programmerat mina ord och genererat mina ljud. Dom har målat mig i silver. De har gett mig energi. De har slutit mina kretsar och gett mig liv. Jag är gjord med precision. Jag är perfekt i minsta del.

Varje kugghjul snurrar runt som kugghjul ska. En aldrig svikande funktion Jag har aldrig gjort ett fel. Jag har den fullkomlighet som en skiva borde ha. Men händerna som styr mig visar prov på fumlighet, och jag blir skrämd av dessa människor och deras ofullkomlighet. Och jag undrar vad som händer med dom råd jag lämnar ut. Jag är rädd för deras grundlösa beslut.

Hur länge ska jag tvingas att stå still och snurra mina hjul när andra vill? Dom talar med respekt om Mr Jones Machine för att jag alltid räknar rätt, men jag kan aldrig gripa in.

Namnet Mr Jones Machine är taget från en låt med Adolphson & Falk och inspiration till musiken hämtar dom bland 80-talets oändliga musikskatt och förvaltar dess arv med ömhet och respekt som en slags hyllning. Deras senaste skiva "De månbleka tingen" en 7" singel är ett ypperligt bevis på detta. Dom har också en tendens att skapa musik som mognar likt ett ädelt vin. Musik som tål tidens tand och som är evigt tidlös. Ett bevis på detta är deras förra album "Återvändsgränd". Ett mästerverk som är ett bevis på just det jag försöker förklara.

Den nya singeln är å ena sidan de månbleka tingen och å andra sidan elektricitet. Två sidor av Mr Jones Machine som visar bevis på utveckling och ett steg i rätt riktning: lite ruffigare och skitigare. Kanske inte lika perfekt och välpolerat men skapat och skrivet med största precision och perfekt i minsta del. Samt lite mer dansant i ett något högre tempo än innan. En duett tillsammans med Susie Päivärinta (ena halvan av Lili & Susie) är ett genidrag och ett vackert komplement till Jarmos sång som numer är lite mer direkt och opolerad samt lite mer varierad i tonen. Precis som den elektroniska musiken som numer blandats upp med akustiska och mer traditionella instrument så som: elgitarr, elbas och trummor.

Dom talar med respekt om Mr Jones Machine och det med rätta, då de är ett utav Sveriges absolut bästa synthpopband genom tiderna med branschens bästa; sångare, bästa producent, och bästa programmerare samt lyrikskapare. Poesi med intelligens och finess. Detta vet dom och detta vet vi och visar man respekt och ödmjukhet som Mr Jones Machine så kan man gå hur långt som helst!

De är de månbleka tingen, bleka som silver och kommande album "Monokrom" går säkert i svart det med. Jag förstår dom, är man oerhört färgglad på insidan då blir det för mycket om man förpackas i färg!

Till sist, du de månbleka tingen, du behöver inte vara rädd för att jag inte är fullkomlig som människa och som visar prov på fullkomlighet, för du kommer att snurra många gånger på min grammofon som skivor ska. Du har elektricitet och din musik är magisk.

Respekt.

/Mikael Svensson

Shanghai, tjejen i parallellklassen och jag

2011-03-19T06:53:00.000-07:00

Året är 1985, ett årtionde färgat i neon samtidigt som allt bara var svart eller vitt. Man var antingen hårdrockare eller synthare. Jag var synthare, mobbad och olyckligt kär.

När solens strålar tonar ut och mörkret faller på, till toner av en melodi ligger jag under täcket i mitt pojkrum och gråter. Den enda tröst jag har är musiken som strömmar ut ur min Maxell kassettradio. Som vanligt möttes jag av kyla och förakt på skolgården. Jag som bara vill vara mig själv och lyssna på min musik och vara ihop med tjejen i parallellklassen. Jag har glömt hennes namn men jag mins hennes söta ansikte och kortklippta pojkfrisyr med snedlugg som det var igår. Att hon lyssnade på italo-disco och synthpop gjorde inte saken sämre. Varför nämner jag nu henne här?

Svaret lika enkelt som det är besynnerligt. Det var helt enkelt inte hippt att lyssna på Shanghai som kille, det var ju "tjejidoler". Eftersom jag ville slippa problem och bråk var det inte många som visste att jag lyssnade på Shanghai, förutom min olyckliga kärlek i parallellklassen. Vi åkte samma buss till skolan nästan varje dag och vi pratade om den musik vi älskade men jag vågade aldrig säga eller visa hur jag kände för henne, jag var så blyg och rädd för att hon skulle känna annorlunda. Vi spelade ständigt nya låtar för varandra genom att lyssna på var den andra hade för musik i sin freestyle.

Tiden gick och man började i gymnasiet, bytte skola och började lyssna på annan musik också. Och det är sällan som jag tänker på tillbaka på denna tiden eller henne. Jag har lämnat svarta minnen bakom mig. Men jag kan inte och kommer aldrig att glömma vad musiken från denna tiden betytt för mig, speciellt Shanghai.

Kanske är det tiden då jag upptäckte Shanghai och att de var en röst i eten som sjung om sådant som jag förstod och som gjorde att deras musik etsade sig fast i själarnas brunn. Kanske beror det på att jag är väldigt svag för elektronisk popmusik med vemodiga synthslingor, snärtiga trummor och sprudlande melodier.

Jag hade på den tiden då denna berättelse begav sig inte råd att köpa skivor men spelade ständigt in alla bra låtar på Trackslistan eller av mina vänner. Jag hade bara en vän som gillade Shanghai och det var han som introducerade mig för synthmusiken 1983 men det är en helt annan historia.

Här skulle man kunna tro att det är lägligt att säga att Shanghais musik är historia men så är inte fallet. De återförenades någon gång kring 2005, dock utan alla originalmedlemmar. Sångaren Ulf Söderberg och Ralph Björklund på trummor är dock inte med i dagens sättning. Idag består bandet av: Rex Gisslén, John Sandh och Niklas Berqvist. De har planer på att släppa en skiva men inget är ännu klart och bestämt. Shanghai har en blogg- och MySpacesida. Dock släppte de en begränsad upplaga och remastrad version av deras först album "Shanghai" på CD-R som de delade ut till sina fans.

Shanghai hann släppa två album och ett antal singlar. På det andra albumet "I Full Frihet" hade redan Rex och Ralph lämnat bandet som ersattes av Mikael Ellgren och Anders Eliasson. Några av medlemmarna hade också en kort solo karriär efter att bandet splittrades 1986.

Rex Gisslén släppte ett par singlar under namnet Rex. En av singlarna är: Angelina Angeleyes, som alltid varit en personlig favorit för mig samt dess baksida: Step By Step. En fantastisk dansant låt som håller lika hög kvalitet som Shanghai när dem var som bäst. Likaså släppte även Ulf Söderberg också ett par singlar under nannet Uffe Söderberg: Lady Lady, Fallen Ängel, och Ögon. Också dessa är mycket bra och personliga favoriter.

Tiden har förändrats och året är 2011 och än idag händer det ibland att jag sätter på Shanghais första album men då kan jag njuta deras musik på CD. Men av någon outgrundlig anledning uppskattar jag fortfarande deras musik när jag är ledsen. Min kärlek till Shanghai är stark som stål och den rostar aldrig. Jag fick heller aldrig min prinsessa, min olyckliga kärlek i parallellklasen, och jag blev aldrig hennes prins. Ingen victory of love. Skivsamlaren inom mig undrar dock ibland varför jag gav henne mitt exemplar av "I Full Frihet"!? Nåväl, den sista timmen är passerad och det är tid att ta farväl.

Sayonara

Tack Shanghai för underbar musik och all tröst, och tack tjejen i parallellklassen för ditt sällskap på bussen till Svartedalsskolan.

/Mikael Svensson

Namnbyte

2011-03-16T06:34:00.000-07:00

Jag tyckte det var dags att gå vidare och utveckla denna blogg till något mer än bara ren nostalgi. Som en markering på förnyelsen tyckte jag att det var dags att döpa om sidan till något mer passande namn och det blev kort och gott: Synthguiden.

Efter att ha skrivit om synthens historia med fokus på Göteborg i cirka 10 år, tänkte jag nu vidga vyerna och skriva om synth i allmänhet såsom: recensioner på skivor och konserter, gamla och nya artister och band (både svenska och utländska), samt mina tankar om synthmusik. Det kan då bli både artiklar och krönikor.

Slutligen, om det mot all förmodan finns någon som följt denna blogg från början och som fortfarande läser vad jag skriver... hoppas jag ni förstår att jag måste gå vidare! Det är ju fantastiskt om någon läser det jag skriver men annars skriver jag mest för mig själv och för att jag vill dela med mig om mina tankar och erfarenheter!

"Adjöss, och tack för all fisk"

/Mikael Svensson – Synthguiden

We Hate It When Our Friends Become Successful

2011-03-15T05:50:00.001-07:00

Jag hatar inte när mina vänner blir framgångsrika, tvärtom jag gläds å deras vägnar. Därför tänkte jag ta tillfället i akt och skriva några rader om de demoband som gör musik som jag älskar.

Violent Gandhi
Det band som gjort den bästa demoskiva/tape som jag någonsin hört och den heter "Demo 91–93". Sedan Violent Gandhi turnerade flitigt sent 80-tal till tidigt 90-tal fram till 1994 då de helt abrupt splittrade så har jag med jämna mellanrum lyssnat på deras demos i min gamla kassettradio, tills jag förra året fick deras demotape på CD. Skivan är fylld med gamla hits så som: This Must Change, Friends och Gods Hand med flera. Bandet bestod av medlemmarna: Anders, Robert och Toni. De existerar inte längre som band men Anders som var bandets låtskrivare och sångare har nu ett annat band vid namn "Supervillain" och han fortsätter fortfarande att leverera underbar synthpop. På deras MySpace finns bland annat en remix på Friends. Supervillain har inte gjort någon officiell demoskiva men de låtar som finns på MySpace är helt klart värda att lyssna på.
Adress: http://www.myspace.com/supervillainpop

Ostrich
Ett av mina absoluta favorit demoband. De har inte heller släppt någon officiell demoskiva utan man får nöja sig med deras MySpace. Där finns dock mycket trevlig musik. Några av mina favoritlåtar är: Prepared To Fall, Sleepy Angels och Icecold Kisses med flera. Dock finns det en extended version på Sleepy Angels med på samlingsskivan "Electropop 2" som kom 2009. Bandet består av medlemmarna Marcus Mattsson: sång & gitarr, och Martin Eliasson: synth.
Adress: http://www.myspace.com/ostrich71

Strangel
Sedan 2006 då bandet lade upp låtar på MySpace har de levererat imponerande variation av synthlåtar, allt från synthpop, futurepop till lite mer mörk och experimentell synth. Med låtar som: Drömmer, The World Is Coming To An End, Dystopia och Do You Belive med flera. Bandet består av medlemmarna Richard Flow: sång & synth, och Alecx Kincaid: synth. De har släppt ett antal officiella domeskivor samt varit med på några samlingsskivor. Både Alecx och Richard är även medlemmar i italo-disco/synthpop bandet "Vision Talk". Mer information på deras hemsida: http://www.strangelmusic.com/, MySpace: http://www.myspace.com/strangelmusic

Ecstatic Mood
Bandet består av en person Magnus Lindström: sång & synth. Han har släppt en riktigt stark egen producerad och distribuerad CD med fantastiska låtar. Minimalistisk synthpop när den är som bäst. Magnus vågar gå sin egna väg och vågar också vara personlig samt experimentell. Sedan starten har han levererat otaliga demolåtar och domeskivor. Oförglömliga hits såsom: Hear Me Calling, Victim Of Love, Everytime och 15 Minutes Of Fame bara för att nämna några. Mer information på hemsidan: http://ecstaticmood.com/, MySpace: http://www.myspace.com/ecstaticmood

Detta var allt för denna gången!

/Mikael Svensson

His modern world revolves around the synthesizer's song

2011-03-14T01:52:00.000-07:00

Tiden går och saker och ting förändras men kärleken till synthmusiken består. Det har nu gått en tid sedan mitt förra inlägg, ca 4 år för att vara korrekt. Synthscenen i Göteborg frodas och består, kanske är den till och med större än någonsin (därom tvistar de lärda). Däremot är det en del som hänt under dessa år: magasin har gått i graven, klubbar har kommit och gått, butiker har lagts ned, men på något vis är det samma gamla band som gör musik och många av dem var mina idoler på den tiden då det begav sig. Mer information om detta i mitt nästa inlägg som kommer inom kort.

Jag vill inte kalla mig nostalgisk. Jag blickar inte tillbaka på något jag saknar, delar bara med mig av mina erfarenheter och kunskaper. Jag har alltid och kommer alltid att älska synthens underbara musik. Men jag kan inte sluta förundras varför inte nya artister ersatt de gamla samt varför inte vissa saker kan ha ett slut, så som livet och tiden sig bör. Vissa band borde helt enkelt lägga av då inspiration och brist på idéer tagit slut och då de bara levererar nya versioner av gammalt material. Det är både ointressant och okreativt. Intressanta är de artister som utvecklas och ständigt levererar kvalitativ musik och går vidare utan att traska runt i 80-tals träsket. Jag vill inte att det var som förr. Jag vill höra ny och intressant musik som berikar, inspirerar och som gör livet än lättare att härda ut. Kalla mig gärna pretentiös och seriös... allt måste ha en mening, verkan och orsak. Skriver man musik så måste man ha något att säga annars är det meningslöst och kommer det från hjärta och hjärna så är chansen stor att man berör och det är det som är det väsentliga. Så är det för mig i alla fall!

För att sammanfatta det jag menar: Min moderna värld kretsar kring synthesizerns sånger.

/Mikael Svensson

SO THE STORY GOES

2007-05-17T04:49:00.000-07:00

Året är nu 2007 och synthkulturen i Göteborg samt i resten av världen lever fortfarande och frodas. Men mycket har hänt. PRGDA excisterar inte längre, Romo Night och SAMA är nedlagt i år och några av grupperna har lagt av. De som fortfarande finns kvar och släpper skivor är: Twice A Man, Strasse, Morlocks, KieTheVez (på Myspace), Cat Rapes Dog, Njurmännen (planerar comeback) samt några av de övriga banden i Sverige: Lustans Lakejer, The Mobile Homes, Adolphson & Falk, Arvid Tuba (på Myspace), Elegant Machinery (på Myspace), S.P.O.C.K. (på Myspace).

Release Musicmagazine är som sagt webzine och det går bra för dem. De har planer för framtiden vilka dock ej är offentliga ännu. Jag återkommer med mer info. Fanzinet Zynthec har blivit ZERO och är ett magazine som skiver om både synth och pop & rock.

Synthmusiken har fått fler genrer, futurepop och electroclash. Futurepop är en ny variant av EBM med trance-inslag och Electroclash är ny variant av synthpop dock mer minimalistisk i soundet. Jag kommer i ett senare inlägg reda ut genrerna mer ingående.

Göteborg har även fått ett eget skivbolag: Progress Productions som är nichat på enbart synthmusik och drivs av Torny Gottberg (Project-X).

Några länkar:
www.releasemagazine.net
www.zeromagazine.nu
www.myspace.com

/Mikael Svensson

HAVE YOU HEARD THE NEWS?

2007-05-16T10:40:00.000-07:00

PRGDAs bord på SAMA 2002.

Tidningar

PRGDA (f.d. Propaganda)
De skriver inte bara om synthmusik, utan även om svartrock, industri m.m. och om ett instrument i varje nummer, om någon känd musikers studio, samt kläder.

PRGDA har ekonomiska problem, de är beroende av en fast inkomst. De har helt enkelt för lite prenumeranter. Detta kommer att resultera i att de är tvungna att vidta någon form av åtgärd. PRGDA kommer från och med nästa nummer att vara i PDF-format som man kan ladda ner från deras hemsida.
www.prgda.nu

Release Musicmagazine
Är nu mer enbart en nättidning. De skriver all slags synth, svartrock, industri, indie, industrirock och pop & rock. De skriver även på uppdrag av Metro.
www.releasemagazine.net

Observera! Detta gällde år 2002.

/Mikael Svensson
Text & Bild

SHOPPING

2007-05-16T10:23:00.000-07:00

Synthavdelningen på Skivhugget 2002.

Skivhugget
Masthuggstorget 2. Har nästan allt, new romantic, synthpop, dark wave, industri och EBM. + Om de inte har inne skivan, då kan man beställa utan att behöva köpa den. Man även köpa annan musik man tycker om. – För stor lokal. Det är alltid ganska lång kö. Det är nästan alltid mycket kö till lyssningen.

Bengans
Stigbergstorget 1. Ett bra komplement till skivhugget, då de har lite mer udda grupper. + De har mycket nice price skivor med många 80-talsklassiker. De har Cdspelare på ett ställe med självbetjäning, eftersom skivan alltid ligger i fodralet.

Cdspecialisten
Kungsgatan 38. Är helt okej och blir bättre med åren. + Har även närbesläktade genrer: svartrock, industrirock och gothmetal. – De vet för lite om musiken och köper bara in de stora grupperna.

Begagnat

Andra Långgatans Skivhandel
33. Har bra koll på vad som säljer och ett lagom stort sortiment, dock lite vinylskivor. + De har ett rimligt pris och koll på vad som är rariteter, vilket är bra om man vill sälja. De köper in det mesta.

Vinyl Kjellarn
N. Fogelbergsg 1. Har bara vinyl, med ett bra utbud på LP och 12", speciellt 7" singlar. – Är för dyr. + En guldgruva för nostalgiker. Har mycket 80-tal: new romantic, synthpop och italo-disco.

Observera! Detta gärller år 2002.

/Mikael Svensson
Text & Bild

WE CAME TO DANCE

2007-05-16T10:13:00.000-07:00

Romo Night
Studs i Kårens källare. Götabergsgatan. Sista fredagen varje månad. Synthpop, retro, EBM, industrirock. Har även liveband.

Plasticity
Underground/Kompaniet Kungsgatan. Andra fredagen varje månad. Synth och alla närliggande genrer. Har även liveband.

Monochrome
Haket Masthuggstorget. Första lördagen varje månad. Mörk och hård musik, typ EBM, goth och industrirock.

Pandemonium
Cronan. Svartrock. Även liveband.

Synthbar
Kompaniet. Allt inom synth.

Phobia
Studs. Götabergsgatan. EBM och annan hård synth. Liveband ibland.

Oservera! Detta var de klubbar som fanns år 2002 och vissa av dem finns ej idag.

/Mikael Svensson
Text & Bild

MORE THAN A PARTY

2007-05-16T09:56:00.000-07:00

Statemachine live på SAMA 2002.

SAMA – Swedish Alternative Music Award. Detta är ett årligt evenemang som arrangeras av: Zero Music Magazine, Romo Night och Vitaminic på Kåren. I år var det femte gången. Syftet är att uppmärksamma framförallt synthmusiken som arrangörerna tycker får för lite uppmärksamhet. Detta gör de genom att dela ut fyra priser i kategorierna: bästa nykomling, bästa låt, bästa album och bästa artist. SAMA är en helkväll för alla som tycker om att gå på klubb och se grupper spela live. Ett antal grupper, stora som små, kända som okända, uppträder på någon av de fyra scenerna. Även branschfolket är där, antingen för att dels visa upp sig och även knyta kontakter.

Några av de band som spelade var: Deathstars, Run Level Zero, Fad Gadget (GB), Elegant Machinery, Statemachine, Apoptygma Berzerk (N) med flera.

Frank Tovey live på SAMA 2002.

Nominerade på SAMA 2002 var: Bästa nykomling

Backlash
The Knife
Run Level Zero*
Tin Pan Alley

Bästa låt

Pain – Shut your mounth
Sadovaja – The only one
Weeping Willows – Touch me
Yvonne – Bad dream*

Bästa album

Backlach – Impetus
Stina Nordenstam – This is Stina Nordenstam
Sista Mannen På Jorden – Ok, OK, OK*
S.P.O.C.K. – 2001: a S.P.O.C.K. odyssey

Bästa artist

Pluxus
Sista Mannen På Jorden
S.P.O.C.K*
Yvonne

*De som fick priset

Elegant Machinery: Richard, Robert och Johan live på SAMA 2002.

/Mikael Svensson
Text & Bild

OBSERVATIONS FROM A BORDERLAND

2007-05-16T09:07:00.000-07:00

Twice A Man

Scenen i Göteborg. Twice a Man var i princip ensamma om att vara stora aktörer inom genren med skivkontrakt och spelningar utomlands. Grupper som Strasse gjorde sitt yttersta rent image mässigt att hävda att de var en synthgrupp, vilket bara bevisar att många artister på den tiden red på vågen bara för att det var den musiken som gällde.

Fansen i början av åttiotalet anordnade fester i olika lokaler och hängde mycket på något av stadens kaféer. Det var inte lika vanligt då som nu med klubbar och spelningar. Om någon större grupp hade konsert i stan, spelade de antingen på klubb Errols, Kåren eller Lisebergshallen. Det var bara de stora banden som Depeche Mode och Simple Minds som drog så mycket folk att de kunde spela på hockeyarenorna.

Synthmusiken blev allt populärare. Runt 1986/87 började musiken sälja bra, då kunde man köpa skivorna i nästan vilken skivbutik som helst. De med bäst utbud var: Bengans, Skivhugget, Domus Avenyn och Interzone som bara sålde synth- och industrimusik, samt tröjor, posters och diverse annat. När synthmusiken nått kulmen av sin popularitet, då började det hända saker i staden. Fansen började anordna fester på någon av staden svartklubbar eller restauranger. Det stora genombrottet kom på våren 1988, då föreningen ARRG (Aktionen Rädda Rocken i Göteborg), fick egen lokal på Första Långgatan. De kallade stället för Valvet. Meningen var i första hand att de mindre aktörerna i staden skulle få en chans att kunna spela live, men även varva med utländska band. All typ av alternativmusik var välkommen. Varje helg var det antingen synth, hårdrock, punk, pop eller rock. Åtminstone en gång i månaden, och ibland fler, var det någon synthgrupp med förband som spelade. Lite kuriosa för den intresserade: det var den slovenska synthgruppen Borghesia som invigde Valvet en solig vårdag 1988. Andra kända synthgrupper som spelade där var: Klinik, Die Krupps, Pankow, Page, Spock, Mobile Homes, Cat Rapes Dog, Njurmännen, Ledgendary Pinkdots, Elegant Machinery, med flera, samt några lokala grupper: Delusive Smiles, Emetic (Sveriges Skinny Puppy), Maskin, Native Soil, Violent Gandhi, Random Reality, Bizarre Alliance (med flera).

KieTheVez

90-talet

Åttiotalet kom till ända och nittiotalet började sakta men säkert rota sig. Tiden förändrades och olika musikstilar började mötas, på gott och ont. Men syntharen bestod och fler klubbar växte upp som svampar ur Göteborgs mylla.

Först var klubben Electriafé. De höll till på antingen Capri, Hunters eller Haket. De spelade allt från EBM till synthpop, blandat med svartrock och industrirock. Nästan varje gång spelade två lokal förmåga: 3 Miles From Here, Kitheves, M.R.P. (ex Ace of Base) med flera. Klubben drevs av musikmagazinet Release. De arrangerade även konserter och bussresor till andra evenemang, bedrev postorder, samt släppte en samlingskasett med de band som spelat på Electric Café. Release fick snart konkurrens av andra klubbar och synthtidningar, bland annat Propaganda från Borås som senare flyttade sitt kontor till Göteborg. Dessa konkurrerade aldrig ut varandra, de snarare kompletterade varandra. Syntharen hade fler klubbar att gå på och fler tidningar att läsa.

Den klubb som kom efter var, Hellfire som hull till på Underground/Kompaniet. De var verksamma fram till 90-talets mitt. Sedan var det dött ett tag, fram till slutet av 90-talet. Då det började sprudla av den tredje generationens klubbar: Electropolis, Monochrome, Romo Night. Tätt efter dem kom: Plasticity, Phobia, Upstairs, Pandemonium.

/Mikael Svensson
Text & Bild

TO CUT A LONG STORY SHORT

2007-05-13T10:34:00.000-07:00

Kraftwerk

I tidens begynnelse rådde mörker och tystnad,men så steg Kraftwerk upp från de tidlösa djupen, och Kraftwerk skapade ljuden och av ljuden skapade de musiken. Och musiken spred ljus och mörkret flydde. Och på den sjunde dagen föddes synthmusiken, och skapelsen var fullbordad.

Storbritannien – synthpop och new romantic. Efter ett årtionde av glamrock och punk, var det dags för synthmusiken att träda fram. 70-tal blev 80-tal och brittiska grupper som bland andra Ultravox, Visage, Simple Minds och O.M.D. var tidiga med att blanda den gitarrbaserade musiken med både synthar och trummaskiner. Human League, Depeche Mode och Soft Cell spelade en mer synthbaserad musik. De klädde sig i kostymer, krosskjortor, finskor, sminkade sig samt klippte håret kort i nacken och lät luggen växa lång, tvärt emot de slitet klädda hårdrockarna och punkarna. De sjöng om champagne, vackra städer, fagra kvinnor och olycklig kärlek. Imagen var viktig.

– Kläderna är viktigare än musiken, sade Lustans Lakejers sångare och frontfigur tidigt åttiotal. Synthpopen eller new romantic som det heter i England, var fullbordad. Musiken är inspirerad av den tyska gruppen Kraftwerk som är pionjärerna inom den elektroniska musiken sedan tidigt 70-tal.

Lustans Lakejer

Synthmusiken spred sig fort till Sverige. Grupper som Lustans Lakejer, Ratata och Adolphson & Falk från Stockholm, Page från Malmö och Twice a Man från Göteborg, var snabba med att hänga på synthvågen som sköljde genom hela Europa.

Samtidigt började två tyska arbetargrabbar göra hård dansant synthmusik, under namnet D.A.F. Musiken spelades på klubbar och byggde på aggressiv sång ackompanjerad till hårda trummor och pumpande basgångar. Texterna handlade ofta om en arbetares vardag, sexuella perversioner och politik. Kort sagt, samhällskritiska texter. De beskrev världen och dess ondska och orättvisor som de är, på ett naket och brutalt sätt, utan att lägga in egna värderingar.

Andra grupper som tidigt hängde på den hårda skolans musik var: belgiska Front 242 som tidigt kallade musiken för EBM (Electronic Body Music. Tyska Die Krupps, brittiska Nitzer ebb, samt några år senare, amerikanska Ministry, samt kanadensarna Skinny Puppy, och Frontline Assembly. Grupperna klädde sig mer i uniformsliknande kläder, kängor, bombarjacka, militärbyxor eller shorts i camouflage eller svart. Scenshowerna var ofta provokativa och fysiska.

Det var ett under att Hem & Skola missade Skinny Puppy, då de gnällde på Hårdrockarna W.A.S.P. eftersom Skinny Puppys shower var bra mycket mer provokativa, då de skar ut inälvorna ur en uppstoppad hund och smorde in sig i dem och teaterblod. Det var heller inte ovanligt att de skar sig själva med glas eller redskap. Belgiska á;Grumh, var heller inte särskilt lugna live. De kastade mat på publiken och visade perversa filmer.

Att dessa grupper blev missförstådda av media och andra fördomsfulla människor, är inte kostigt att förstå, eftersom det var meningen att just provocera och få människor att börja tänka.

/Mikael Svensson
Text & Bild