Få skivor har faschinerat och inspirerat mig som denna skiva sedan jag bytte till mej denna LP av en kompis i parralellklassen 1985. Jag hade sett videon till singeln: P-Machinery och blev helt såld. Så majestätiskt, så drömskt och brutalt vackert. Aldrig tidigare hade jag hört något liknande, inte ens Yello eller Art Of Noise var i närheten av sådan avantgardistisk musik. Detta var något nytt unikt för både genren och popmusiken från 80-talet. Och än idag stor sej detta mästerverk i i en klass för sej själv. Cementerad i historin står den orubblig.
Propaganda var från den västtyska staden Düsseldorf och bestod av två kvinnor och två män: Claudia Brücken (sång), Suzanne Freytag (sång), Ralf Dörper (musik) och Michael Mertens (musik). Mertens var dock från England. Propaganda var ett sidospår för Ralf Dörper som annars spelade synth i legendariska Die Krupps. Propaganda var ett synthpop-band som skillde sig enormt mycket från Die Krupps stela och aggresiva framtoning. Blandningen av Ralfs drömska och mystiska elektroniska musik blandades med Michaels pampiga slagverk och klassiska inslag. På detta Claudias helt fantastiska sångröst som är helt unik och originell. Kylig, rak och distinkt med kärleksfull attityd. Med stöd av Suzannes pratsång med lite mörkare karaktär. Claudi Brücken och hennes röst är i min mening gudomlig och en dag önskar jag att jag kunde sjunga som hon fast på ett manligt vis. Hon är min förebild och hemliga idol.
Tillbaka till ämnet, musiken på "A Secret Wish". Uppningsspåret Dream Within A Dream börjar med raderna: "All what we see are seen, in a dream, within a dream" talad av Suzanne Freytag och sätter stämningen för hela skivan. Mystik och lyrik inspirerad av Allan Edgar Poe mm. Verklighet och dröm vrängs ut och in tills man knappt vet vad som är vad. Hela skivan följer samma tema blandat med kärlek, ondska och sorg. Men hela tiden med glimten i ögat och hjärtat i centrum. Det är helt enkelt faschinationen för livet och mäskligheten som genomsyrar detta popepos med klassiker som: Jewel, Duel, P-Machinery och Dr. Mabuse för att nämna några. Alla låtar skulle kunna vara singlar. Men både Dr. Mabuse och P-Machinery två odödliga singelklassiker än idag från en svunnen tid i synthhistorien.
Musiken var förövrig producerad av legenden: Trevor Horn och Propaganda. Bild och illustrationer var gjorda av geniet Anton Corbijn. Kanske är det inte konstigt att resultatet blir bra när man jobbar med konstnärliga genier och att dåtidens popmusik från det glada 80-talet bjöd på ytlighet och lättillgänglighet. Men ändå stod denna skiva emot allt blev det den är idag, en sann klassiker. Och en kär vän i min samling. Den dubbel-cd som jag reffererar ifrån är en digipack utgåva från 2010. CD 2 innehåller mycket godis för det inbitana fansen som jag varmt kan rekomendera.
Tillsist, om du inte upptäckt denna skatt, så ge den en chans och låt dej dras in i en drömvärld och fly vardagens tråkiga verklighet bara för en stund och faschineras du med!
/Mikael Svensson – Synthguiden
Detta trodde jag inte, att jag skulle lyssna oavbrutet på Erasure igen. Jag har ända sedan deras debutalbum 1985 lyssnat från och till på deras spralliga synthpop. Dock i mindre doser, ett album åt gången annars blir det för mycket. Har alltid varit så, detsamma gäller And One. Jag vet inte exakt varför det är så, kanske beror det på att allt låter lika dant och att jag saknar variation. Erasure har en lekfull och sprallig sida som ibland tar jobbiga vändningar som tex "La Gloria" från albumet: "Wild" från 1989. En fruktansvärt jobbig låt. Men också den enda låt som min far gillat av all den musik som jag spelat i hans stereo då jag var hos honom varannan helg tillsammans med min syster i tonåren.
Men nu skulle ju detta inlägg handla om Erasure och att deras musik nu spelas på hög rotation i min stereo. Det började med att jag i veckan köpte två begagnade nyutgåvor på två av deras skivor: "Wonderland" och "Circus" (remastered special edition 2CD + DVD) för en billig peng. De kostade 120kr st men jag betalade bara 90kr därför att jag tidigare på dagen fått 150kr i dricks av en kund på jobbet. Som hittat och ibland har man tur. Nåväl, dessa två skivorna var fulla med intressant godis för öronen och har nu gått varma i min stereo och DVD. Och så har jag även frenetiskt börjat spela andra favoritskivor med Erasure som: "Innocents" och "Wild" för att nämna några.
Att deras filmade liveshower på bonus DVD:na har även dom mycket att bjuda men jag har svårt att kolla en längre stund på Andys fjolliga utspel. Men nu såhär efter flera års distans och mognad så kan jag faktiskt finna en viss road komik i detta. Mannen har ju humor, till skillnad från den stela Vince. Detta upptäckte jag i en intervju från en av deras äldre DVD-utgåvor, jag tror det var "Hits! The Very Best Of Erasure".
Annars har jag alltid älskat singlar som: Oh L'amour, Sometimes, Ship Of Fools, Blue Savanna, Chorus, Breath Of Life och Am I Right? mfl. Och oförglömliga b-sidor som: March On Down The Line, Gimme! Gimme! Gimme! och Waiting For Sex. En lekfull sida av Erasure som jag gillar och som är rätt unik i genren. Förövrigt är jag ett fan av just singlar men Erasure är faktiskt än bättre på de albumspår som inte är singlar, då är dom som bäst. Ta bara "Crown Of Thorns" från Wild. Jösses Amalia! Vilken låt, så pampig och så vacker.
Jag slås också av att nu gillar jag låtar som jag tidigare inte varit så förtjust i som tex: "It Dosen't Have To Be", Victim Of Love" och "Circus". Blås är ett underskattat element i musiken. Ta bara trumpeten i "Sometimes". Genialt och bedårande vackert. Då får jag ståpälls och ryser av välbehag i hela kroppen. Jag skulle även vilja vädja till er som spelar i synthpop-band, använd mer blås! Brass reclame the name!
Ja, detta var väl allt för denna gången. Och till sist vill jag också säga det att detta känns som en "Reunion" med Erasure, mina gamla favoriter som tyvärr inte riktigt funnit gnistan på deras senaste album från mitten av 90-talet fram tills idag. Jag har också bara sett dom live en gång och det var väl 1991 någon gång på Circus i El Stockholmo på deras turné: "The Tank, The Swan And The Balloon".
/Mikael Svensson - Synthguiden
Att säga att Speak & Spell är en klassiker är en underdrift. Depeche Modes debutalbum från 1981 har influerat de flesta synthpop-band runt om i världen sedan dess, i generationer. Och det med all min förståelse, allt annat vore löjligt. Inte någon grupp eller artist har lyckats att skapa en så naiv och briljant synthpop-musik som på Speak & Spell.
För mej tog det några år innan Speak & Spell vann min kärlek som den förtjänar. Jag upptäckte inte Depeche Mode förrän 1983. Då hade dom släppt sin tredje skiva, albumet: "Construction Time Again" som är ett av mina absoluta favorit Depeche album. Jag full pladask. Och varje skivsläpp efter det fram till och med det åttonde albumet: "Songs Of Faith And Devotion" som jag också älskar villkorslöst tillsammans med "Music For Masses". Men efter alla dessa år med Speak & Spell ständigt i bakgrunden så fick jag till slut upp ögonen och öronen för detta briljanta album, kanske försent, vad vet jag men skitsamma. Bättre sent än aldrig. Det var väl tidigt 90-tal någon gång. Och i samma veva släppte Depeche sitt rockigaste och mörkaste album någonsin. Märkligt, som en kontrast kan man såhär i efterhand tycka. Så är det med mej men kanske inte så konstigt när allt kommer omkring. Speak & Spell är även en klassiker i gothmetal-kretsar. Bara en sån sak.
Nåväl, tillbaka till väsentligheterna. Varför är då detta album efter alla dessa år fortfarande outstanding? Svaret är lika enkelt som komplicerat. Det är ett barn av sin tid, den tid då Vincent Clarke var på den tiden låtskrivare och medlem i bandet. Och han skrev helt enkelt musik på ett helt annat sätt än Martin Gore som sedan tog över jobbet och så var Alan Wilder ännu inte medlem i bandet. Plus att musiken är så naiv och minimalistisk i all sin enkelhet samt dansant och trallvänlig med nonsens lyrik med rim, en svår balans mellan galenskap och genialitet. En balas som bara Vincent Clarke klarar av. Martin Gore skriver mer personligt och om viktiga saker som berör honom på ett mer komplext sätt. Men numer är det ju Andy Bell som är hans kompanjon i Erasure som skriver alla texter. Innan dess var det tillsammans med Alison Moayet i Yazzo. En annan sak var att sådan musik var helt ny och unik både i radio och på klubb på den tiden då denna text refererar till.
Personligen tycker jag att denna skiva har precis allt som man kan begära, bra låtar, bra sång, kul texter, och ett helt fantastiskt snyggt omslag. Jag är också ett stort fan av deras antiimage i klädstil både på bilder och i videor från denna tiden, långt innan deras svartklädda läderperiod. Inte ens Mesh är lika coola i sin anti synth-stil. Se bara på Martin Gore i videon till Just Can't Get Enough han är så cool i mössa och pilot sol-glasögon. Om någon undrar varför jag nästan alltid har mössa och solbrillor på mina bilder nu för tiden som beror det på att jag är inspirerad av just den stilen. Inte för att Martin Gore är min favorit Depeche, utan för att det är snyggt och passar mej bättre än lack och läder som många andra synthare klär sej bättre i än mej. Annars är Andrew Fletscher min idol och förebild med det är en helt annan historia.
Tillbaka till musiken, behöver jag verkligen beskriva den mer? Nej, självklart inte. Alla har väl hört detta mästerverk vid det här laget, eller? Om inte, då avundas jag dej/er! Men dessvärre kommer väl heller aldrig Depeche Mode göra en såhär synthpopig skiva igen. Kanske lika bra det, allt annat vore ju bara patetiskt och ointressant. Och så är ju inte Vincent Clarke kvar som medlem i bandet så dom som vill ha mer musik i stil med detta får väl nöja sej med Erasures tidiga alster. Det är väl så nära denna musik man kan komma tycker jag.
För mej har denna skiva fått en helt egen plats i ett speciellt rum i mitt hjärta. Det har till och med gått så lång att en kompis till mej och jag för en tid sedan, 2007, bildade ett band som heter Efficiency. Vi gjorde en cover på hela Speak & Spell i avskalade minimalistiska versioner som en hyllning/homage till detta mästerverk. Namnet Efficiency är hämtat från texten till "Ice Machine" och dom/den som gjort omslaget till Erasures debutalbum "Wonderland".
Det är när man spelar och sjunger låtarna från denna skiva som man förstår hur komplex musiken är i sin enkelhet. Det är en konst som är svår att behärska, göra. Enkel musik som svänger. För min del handlade det om att hitta attityd i sång och känsla för texten. Det är just där som man märker hur svårt detta konststycke är och ingen gör det bättre än dessa då fyra unga män från Basildon producerade 1981. Och vad som sedan kom att bli nästa steg i Depeche Modes historia, det får du/ni faktiskt söka på egen hand någon annan stans tills jag vant mej vid tanken att berätta min ytterst personliga historia om hur jag förälskade mej i världens bästa band! Jag har inte försonats vid den tanken ännu.
Däremot, njuter jag musiken från Speak & Spell närhelst känslan kryper på och jag känner att jag behöver inspiration och kraft i livet och den tråkiga vardagen. Låtar som: New Life, I Sometimes Wish I Was Dead, Puppets, Nodisco, What's Your Name?, Photographic, Tora! Tora! Tora!, Any Second Now, Just Can't Get Enough och Dreaming Of Me (min personliga favoritlåt som jag upptäckte då jag sjung in den och då föll pladask och nu älskar jag den vilkorslöst.) samt Ice Machine och Shout. Den utgåva som jag refererar till är: Collectors edition 2CD/DVD från 2006. Där är tyvärr b-sidorna från singlarna med på DVD:n. Ett minus för det. Och ett plus för kortfilmen: "Do we have to give up our day jobs?" som är riktigt trevlig och intressant. Och det var väl en väldans tur att de fyra unga herrarna bestämde sej för att sluta med sina "riktiga jobb" för att ägna sej helhjärtat åt musiken på heltid, annars hade ju historien sett helt annorlunda ut...
Jag kan bara inte få nog av denna klassiker!
/Mikael Svensson - Synthguiden
Då var det dags att presentera ett nytt inslag i denna synthguide som jag valt att kalla: "En klassiker". Precis som namnet antyder så är det en avdelning där jag presenterar en specifik skiva som jag anser är en klassiker på ett eller annat sätt.
Front 242 behöver inte någon närmare presentation med 30 år i branschen sedan debutalbumet: Geography. Och viken debut sedan. Sällan har väl en debut som denna haft så stor inverkan på synthmusiken och influerat så många grupper som just Geography. Front 242 gjorde stenhård, industriell elektronisk-dansmusik som gjord för den alternativa klubbscenen. Och väldigt snabbt gjorde sej Front 242 ett stort namn genom flitigt turnerande med vilda scenshower klädda i camouflagenät. Vad är det då som gör denna skiva så speciell?
Det är svårt att svara på. Svaret är en aning komplext. Albumet kom i rätt tid. Popmusiken i början på 80-talet började i allt större utsträckning bli allt mer synthbaserad med band som: Soft Cell, The Human League, Depeche Mode och Cabaret Voltaire mfl. Detta var något helt nytt och ett bra alternativ till den smöriga kommersiella musiken som härjade på radio. Samt att Front 242 lyckades blanda industrimusik med elektronisk musik och på så sätt göra något nytt som de valde att kalla: EBM - Electronic Body Music. Helt enkelt musik att dansa till. En annan aspekt är deras råa profil som spädde på deras image som lade grunden klädstilen för kommande synthare. Och personligen gillar jag att de vågade vara politiska i både budskap och skivomslag mm.
Men främst av allt, det är genomgående bra låtar, välprogrammerad och välskriven musik samt text och sång. En unik kombination många försökt härma men med föga resultat. Front 242 är unika och originella och dom enda av sitt slag. Geography släpptes först 1981 på LP men jag kom inte i kontakt med skivan förrän återutgivningen 1985 och full pladask. WOW! Vad är detta tänkte jag, så vackert, så hårt, så rått. Och jävlar vad dansant. Det var bara att kasta jeansen och de neonfärgade kläderna. Nu var det svart som gällde, pösiga armebyxekopior och svart läderjacka samt kängor. Provokativt och snyggt. Tyckte i alla fall jag. Nåväl, tillbaka till musiken...
Det låter som en blandning av: Cabaret Voltaire, Kraftwerk och Throbing Gristle på ett märkligt sätt som är svårt att förklara och med punkattityd. Här blandas instrumentala experimentella låtar med dansanta poplåtar. Oförglömliga hits som: Operating Tracks, U-Men och Kampfbereit bara för att nämna några. Den utgåva som jag refererar till är den rematrade och limiterade återutgivningen på dubbel-cd i dvd-ask från 2004. CD 1 - Geography + bonusspåret: "He runs too fast for us" mm. CD 2 - Outgivet material med både Prothese och Underviewer (de båda grupper som sedan kom att bli F242). Utgåvan innehåller också en bocklet med historik och en presentation "making of" av varje låt med Daniel B.
Även om denna utgåva är ommastrad och fått bättre ljud än någonsin och det känns som att man upptäckt skivan på nytt, men bara nästan. Jag har ju njutit och inspirerats i 25 år av denna klassiker, detta mästerverk. Min absoluta favoritskiva av den hårda sidan av synthmusiken. En skiva som ger mej både energi och kraft. Samt inspiration för min egen musik. Ljudbilden och hela skivans karaktär är helt unik och kan bara beskrivas som fullkomligt magisk och vacker. Jag ber om ursäkt om jag inte gett en mer nyanserad bild av skivan men jag kan helt enkelt inte förklara på ett annat sätt, mitt ordförråd är begränsat och räcker helt enkelt inte till! Och så finns det ju ett stort antal recensioner av skivan på nätet att läsa för den som vill. Jag vill bara tipsa om en oförglömlig klassiker som inte får glömmas bort. En milstolpe i mitt liv och en måttstock på hur bra musik ska låta - äkta synthmusik när den är som bäst och mest delikat.
/Mikael Svensson - Synthguiden
Efter att i många år bara blickat framåt i jakten på ny musik, har jag kommit till en återvändsgränd där jag känner att det är dags att stanna upp ett tag och blicka bakåt. Jag har ju en diger samling med musik som redan är gjord och vars syfte är att njutas. Och så tycker jag att scenen stagnerat och blivit rätt trist, jag har hört det mesta. Till saken hör också när jag köpt en skiva så har jag lyssnat på på den ett par gånger och sedan gått vidare till nästa skiva. Men nu för tiden har jag en tendens att lyssna på skivan om och om igen flera gånger, detta har jag nästan aldrig gjort förut. Det är helt enkelt helt underbart att upptäcka sina gamla favoriter fortfarande håller och att dom väcker starka känslor så som Depeche Mode, Joy Division/New Order, Talk Talk, Deine Lakaien, Ultravox, Gary Numan, Clan of Xymox, Propaganda, Sandra, Twice A Man, Front 242 mfl för att nämna några. Och en annan sak jag också lagt märke till när jag blickat tillbaka äör att jag upptäckt grupper som jag tidigare inte varit förtjust i, som tex I Start Counting.
Musik för mig är starkt förknippat med känslor och minnen. Det ligger i min natur. Jag är sällan en person som blickar bakåt i ren nostalgi bara för att njuta av gamla minnen och sedan bittert undra varför allt är annorlunda nu och säga att det var bättre för. Det är för mej helt främmande, det handlar mer om att stanna upp och reflektera och kanske ta lärdom av gamla misstag. Jag är klar med gammalt groll och demoner. Tyvärr var mycket av mitt förflutna färgat av ångest, utanförskap och självdestruktivitet. Nu är jag mogen och känner frid i mitt sinne och har gjort upp med mitt förflutna. Och kanske just därför kan jag blicka bakåt och även finna ljusa stunder från mitt förflutna genom att lyssna på musiken och skriva om det. En slags terapi kan man säga, vilket även musik alltid varit för mig. Martin Gores texter har på mångt och mycket fostrat mej och varit en röst för min frustration likaså Ian Curtis som visat att jag inte är ensam i mitt lidande.
Detta är för mej precis det som är essensen i hela den musikaliska kulturen och dess natur, det som gör den till konst. Att beröra och förmedla känslor. Och kan den dess utom göra skillnad, ja då är det ett mirakel. Jag har sagt det förr och jag säger det igen, utan musiken så hade nog jag levt idag och suttit här och skrivit detta. Jag vill heller inte veta vad som hänt om jag inte upptäckt synthmusiken 1983...
Jag känner också att blicka bakåt är min väg att hitta tillbaka till kärnan med varför jag funnit kärleken till musiken. Tillbaka till ruta ett.
Just nu är jag i en oerhört harmonisk tid i livet om man bortser från min ekonomiska situation. Så nu njuter jag av den musik jag en gång köpt och sorterat in i min samling. Nu drömmer jag om att ha ett rum/bibliotek där alla mina skivor står snyggt och prydligt sorterade i bokhyllor och jag kan sitta i en skön fåtölj och njuta av musiken ur en stereo som också står i rummet.
Nåväl, det var väl allt för denna gången. Jag återkommer med mina reflektioner i nya inlägg när lusten faller på och jag sprungit på någon skiva som berör och som kräver mer uppmärksamhet. Just nu är jag inne på gammal svensk synthpop, men jag kommer säkert halka in på både Depeche Mode och Joy Division. Jag vet att jag inte skrivit tillräckligt mycket om dom men det är ett svårt kapitel för mej då deras musik är så påtaglig för mej. Det är som att skriva om den person man älskar mest av alla och som man har delat glädje och sorg med. Men kanske finner jag ett sätt att förmedla denna kärlek till er, vem vet.
Jag avslutar med att citera Ian Curtis: "Love will tear us apart".
/Mikael Svensson
Då har ännu ett år snart kommit till sitt slut och det är hög tid att summera vad som hänt. Året började med att jag drog igång denna blogg igen och bytte namn från Liftarens Guide Till Synthen till Synthguiden. Jag ville helt enkelt gå vidare med min blogg och därav namnbytet. Men vilket namn som egentligen är bäst är jag tvehågsen om. Vem vet kanske byter jag tillbaka till det andra namnet. Nåväl, nog om detta, det var ju året 2011 som jag skulle summera.
Det släpptes en hel del intressanta skivor under året, några av dom är listade nedan. Några intressanta spelningar blev det också. Jag gjorde också en kort sejour som recensent på ElektroSkull - Synthportalen där jag recenserade några skivor. Först tyckte jag att detta var en bra chans att nå ut med mitt skrivande till en bredare publik genom att låta en gammal dröm gå i uppfyllelse. Men det visade sej att jag hade fel. Ibland ska drömmar helt enkelt bara vara just drömmar. Anledningen till att jag sade upp mej som skribent var att jag hade mycket svårt för att betygsätta andra konstnärers verk och säga vad som är bra och vad som är skit. Det är bloggen som är mitt forum och här ska jag stanna.
Jag fick även vara med om två videoinspelningar med synthpop-bandet Ostrich, vilket var både roligt, intressant och lärorikt. Men oavsett vad som mer hände under det gångna året är väl gömt i det fördunkla minnet då mitt provokativa och kontroversiella debattinlägg om att "Synthen Är Död!" som de flesta tänker på kan jag tro.
Jag har egentligen inget mer att tillägga i den debatten mer än jag blev fullkomligt missförstådd. Dock ångrar jag att den blev en aningen lång och att den kanske inte var tillräckligt tydlig med vad jag ville ha sagt. En oskriven tes jag i huvudsak ville testa var: Att oavsett vad en konstnär kallar sina verk kommer konstnären alltid att missförstås och dess konst kommer alltid att klassas för något annat än vad den är. Såhär, säger konstnären att detta är konst så borde det kallas för konst men den bistra verkligheten är elak och om tillräckligt många andra har en motsatt åsikt tex att det inte är konst utan skit, då kommer det tyvärr alltid att tolkas som skit. Betraktaren har helt enkelt veto i den frågan. Rätt eller fel? Därom tvistar de lärde... Men jag står för vad jag skrev och tycker, därmed har jag inte sagt att synthen är död bara för att jag ställde frågan och att det står ristat i sten som en åsikt jag alltid kommer att stå för. Det kan bara framtiden utvisa men stå för sina åsikter och att ändra åsikt är en dygd få förunnat! Och mänskligt.
Fem i topp - Bästa synthpop-album:
1. Monokrom - Mr Jones Machine
2. Steg - Söderut
3. Fire Walk With Me - Zynic
4. Distances - Vision Talk
5. On|Off - !distain
Årets ep:
IV - Kite
Årets singel:
De Månbleka Tingen - Mr Jones Machine
Årets remixalbum:
An Alternative Solution - Mesh
Årets video:
Mein Weg - !distain
Årets skivbolag:
Progress Productions
Årets liveakt:
VNV Nation och Nachtmahr
Notera att jag bara skriver om skivor jag köpt! Hade jag köpt Morlocks senaste album så hade det legat högst på en alternativ lista.
Det var detta året det, och nästa år ser jag fram emot många trevliga skivsläpp och trevliga konserter. Speciellt ser jag fram emot Ostrich debutskiva, album med Kent och att Depeche Mode ska in i studion och spela in nytt material.
/Mikael Svensson - Synthguiden
Foto: Andreas Hall
Det har varit en surrealistisk och hektisk helg men galet rolig och kreativ. I alla fall om man antingen är medlem i svenska synthpop-bandet Ostrich, regissör eller en utav statisterna som deltog i filmningen av videorna till Ostrich kommande två singlar. Jag var en utav statisterna och tillika hjälpreda.
Jag kom till Nya Ullevi, som var inspelningsplatsen, igår förmiddag vid elvatiden. När bandet och alla statister, ett tiotal personer av varierad ålder och kön, var samlade presenterade Marcus Mattsson (sångare i Ostrich) oss alla för varandra samt informerade om dagens upplägg, och Michael Axelsson (regissör) presenterade sin vision. Det var två videor som skulle filmas: "Lonely Ghost" och "Drive" de två singlarna från Ostrich kommande debutalbum. Idag skulle vi filma Lonely Ghost.
Idén och upplägg för dagens filmning gick ut på att vi statister skulle mima till låten i grupp och en & en och utgöra huvudpersonerna i videon, Marcus och Martin (Eliasson, musiker i Ostrich) skulle bara vara med i några enstaka klipp. Vi alla statister gjorde oss redo för dagens äventyr och fixade vår klädsel och satte oss in i manuset med stor entusiasm och iver. Det blev dock en del väntan men det glömdes fort av all nyfikenhet, för man ville ju se vad de andra filmade och det var grymt spännande. Det hela fungerade förvånansvärt bra, antagligen för att vi alla gick in för vår uppgift med stor entusiasm och ödmjukhet. Man ville ju göra sitt bästa och se bra ut i bild. Jag överdriver inte när jag säger att det lyckades alla med, inklusive Ostrich. Kanske lyckades vi amatörer så bra med våra uppgifter för att Michael Axelsson gav oss bra regi och för att han gjorde ett proffsigt jobb. Vi hull på till sent på kvällen och jag var väl inte hemma för än elva på kvällen och somnade glad som ett barn på sin födelsedag som en stock.
Jag är sjukt imponerad att det gick så smidigt att spela in en video på en dag. Det är först nu, efter att ha kollat på en fasligt massa videor i drygt tjugofem år, som jag förstår vilket hårt slit och hur mycket planering som krävs för att göra en rekorderlig video. Det krävs mycket blod, svett och tårar. Men vad gör man inte för konsten! Kvällen avslutades med att Marcus, Martin Michael, djupt rörda och stolta, tackade oss för ett mycket gott arbete. Och vi statister var uppspelta, utmattade och grymt lyckliga för våra prestationer och för att resultatet blev sjukt bra. En sån dag. En riktig filminspelnings dag. Men för vissa följde mer hårt arbete och slit med nästa videoinspelning "Drive" som skulle spelas in nästa dag.
Nästa dag, idag (då jag skrev detta) samlades vi åter igen i ett rum inne i Nya Ullevi för att spela in den andra videon. Denna gången var upplägget annorlunda: Ostrich skulle vara med i hela videon och vi statister skulle komma in och ut hela tiden och göra en massa olika saker under tidens gång. Kaos och ordning på samma gång. Dock med det lilla undantaget att denna gången var det bara en tagning för hela videon så det gällde att kunna sin sak och göra den bra för att inte förstöra videon. Sjukt kul, jobbigt men jävligt lärorikt. Det blev fem till tio tagningar och resultatet blev riktigt originellt och annorlunda men grymt bra. Rollerna som vi statister spelade var: Städerska, sjuksköterska, byggnadsarbetare och boss med mera. Vad duktiga vi var allihop. Det sade i alla fall regissören och bandet. Dom är ju proffs och jag litar på dom och min magkänsla samt goda smak.
Resultatet kommer till våren 2012 då albumet kommer att lanseras. Stay tuned for futher information...
/Mikael Svensson - Synthguiden
